Axel Oxenstierna

Bloggaren Sinuhe har med goda avsikter försökt sig på att se över de så kallade manöverbataljonernas beteckningar. Med manöverbataljoner avses resterna av försvarsmakten, dvs. de expeditionskårer som är kvar efter den stora förbandsdöden.

I detta sammanhang bör man förstås undvika att Kalle Anka-numrera våra förband. Att en krigsmakt med 30.000 anställda (varav en stor del civila) använder beteckningar som 191. mekaniserade bataljonen framstår som löjeväckande. Däremot så kan ett förband, hur litet det än är, vara traditionsbärare till ett numera nedlagt förband.

I kommentarsfältet till Sinuhes inlägg hänvisas till Axel Oxenstierna och numrering av krigsförband, samt att stormaktstidens armé sällan hade nummersatta krigsförband, och sammantaget tarvar detta en extra kommentar.

Inlägget är inte felaktigt. Däremot så bör noteras att rangordningen mellan de militära förbanden spelade en viktig roll i flera hundra år. Det var faktiskt inte förrän efter andra världskrigets slut som den officiellt togs bort, år 1945, så även om stormaktstidens armé sällan hade nummersatta krigsförband så fanns rangrullan länge med och spökade i kulisserna. Det var en trend som kom att användas i nästan 300 år, sannolikt med Oxenstierna som en av arkitekterna.

För övrigt var det år 1816 som infanteriförbanden först blev nummersatta, men "nutida" beteckningar som I 1, I 2 osv. kom inte förrän år 1914. En titt på Försvarsmaktens hemsida visar att endast ett fåtal av svunna tiders förband finns kvar. Bland dessa finns exempelvis A 9, K3 och I 19 - och så förstås Livgardet. Frågan är hur länge dessa beteckningar finns kvar innan de har ersatts med något annat NATO-aktigt?