"Europa säkrare än på länge - Fred i vår tid"

Inspirerad av Skippers senaste inlägg drog jag mig till minnes några intressanta kartor, varav några med koppling till Gotland. För inte så länge sedan skickades de till mig av en före detta kollega. De visar klart och tydligt hur seriös den sovjetiska krigsplanläggningen var, vilket förstås manar till eftertanke. (Beklagar den dåliga kvaliteten på bilderna, men jag har alltså inte originalen.)

De två första bilderna visar delar av en sovjetisk invasionskarta över Gotland från 1977, närmare bestämt Fårö och Fårösund. Kartan är rik på detaljer och det finns ytterligare uppgifter på kartans baksida. Som exempel framgår följande uppgifter:

"Som underjordiskt skydd kan användas de stenbrott (punkt 1284 och 0480); Nära kusterna stöter man på stenar under vattenytan vilka kan försvåra fartygs anlöp."

Det är alldeles uppenbart att kartan är rekognoserad i fält.

En annan sovjetisk karta visar vår huvudstad, Stockholm. Kartan är daterad 1986 och märkt "Sekretno". Jämfört med svenska sjökort så är den betydligt mer detaljerad med djupkurvor. Särskilt skrämmande de färgkoder som har används för byggnader. Grönt är "krigsmål", rött är "regering och administration" och svart är "krigsindustri. På en av bilderna, med Essingeleden och Tranebergsbron i centrum, framgår att DN:s och SvD:s tidningshus är rödmarkerade.

Till sist en invasionskarta från 1954 hämtad från Mikael Holmströms "Den dolda alliansen". Den är hämtad från en polsk stabsövning och visar hur förband ur "28:e armén understödda av '3:e baltiska flottan' landstiger på Skånes sydkust och avancerar till en linje Bjärred-Åhus". Det antyds också ett angrepp mot Helsingborgstrakten.

En av våra nuvarande riksdagsledamöter, tillika ordförande i försvarsberedningen, har för inte så länge sedan uttalat att "Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge." Inlägget andas en naiv inställning som bär spår av Chamberlains "fred i vår tid". Låt oss hoppas att hon har rätt, men låt oss också ha en beredskap för att saker och ting aldrig riktigt går exakt som man vill. Det kan finnas anledning att lära av historien som har en förmåga att upprepa sig.

Försvarsbingo

För den som vill fördjupa sig i den alltmer intensiva försvarsdebatten presenteras ett stycke "försvarsbingo". Inget komplicerat, det gäller helt enkelt att så snabbt som möjligt få "tre-i-rad". Vågrätt, lodrätt eller diagonalt. Den som lyckas får ära och berömmelse genom att skrika ut ett BINGO! på twitter, på tunnelbanan eller i lämpligt rum i hemmabostaden.

Var särskilt observant när (de nya) moderaternas ledamöter i försvarsberedningen fattar pennan. Jag tänker särskilt på Cecilia Widegren och Hans Wallmark. Håll också ett öga på Johan Johansson, försvarsministern Karin Enström samt "sleepern" Annicka Engblom. Då någon av dessa fattar pennan finns stora chanser att vinna en delseger.

Mycket nöje!

Skott på mål – blev till målpass!

Försvarsmaktens senaste reklamkampanj har väckt känslor och debatt på ett sätt som få hade förväntat sig. Kritiken har kommit från alla läger, både internt och externt, och den har innehållit ömsom vin, ömsom vatten.

Flera av de som jobbar inom eller har en koppling till försvaret har varit skeptiska till kampanjen. Den har beskrivits som intetsägande och vag, helt enkelt för diffus. Det här med att försvaret ytterst hanterar vapen, arbetar i en krigsmiljö och att det smäller, brakar och dundrar är ingenting som tas upp. Det är något som kommer "i nästa skede", enligt en av hjärnorna (?) bakom kampanjen: informationsdirektören Erik Lagersten.

Jag tillhör en av de som är skeptisk till kampanjen, sett ur ett rekryteringsperspektiv. Närmare bestämt ensidigheten i densamma. Det är förstås inte fel att hitta nya infallsvinklar, men jag förstår inte varför det ska vara så svårt att också tala klarspråk. Olika kampanjer för olika målgrupper vore lämpligt, kan tyckas, men så verkar det inte fungera – enligt Lagersten. Det verkar vara något väldigt svenskt i det här med att inte våga använda kulor och krut, även i en reklamfilm.

Nej, nämnde Lagersten verkar mena att det är fel att visa krig och vapen på reklamfilm. Han pekar på att de har gjort undersökningar, utifrån den svenska målgruppen (som svar på Norges variant med mer pang-pang) och det har gjorts klart att han minsann har kunskap om detta. Kunskap som jag, motsatsvis, och som en följd av Lagerstens argumentation, inte har. Underförstått: vi kan detta – inte du. Här andas en viss självgodhet, som jag har sett passera förbi några gånger, men naturligtvis så har han en poäng i sak. Han har jobbat fram ett beslutsunderlag, han har en plan framåt och det är något som jag sammantaget har stor respekt för. Det är bra med någon som står för sina idéer, försvarar dem och faktiskt verkar ha gjort en del fotarbete.

Själva slutklämmen i detta inlägg blir att "vad-håller-du-på-med-kampanjen" faktiskt har lyckats med något mycket viktigt. Det som var tänkt att vara ett skott på mål blev istället till målpass. Det har skapats debatt, ordentlig debatt. Kampanjen har diskuterats och diskuteras fortfarande av såväl vänster som höger, av gammal som ung. Alla verkar ha en åsikt och det har satt försvaret på kartan, som en direkt  fortsättning på överbefälhavarens uttalande om "enveckasförsvaret". Naturligtvis inte det huvudsakliga syftet med annonseringen, det som var tänkt att blir till ett skott på mål, men låt oss glädjas över att försvarsämnet diskuteras intensivt och att det ledde till en målpass. Om det hela leder till en bättre rekrytering tror jag fortfarande inte, men jag har ingenting emot att motbevisas.

”Plan – sa Sickan! Plan- sa Lagersten! Svensk försvarsmakt=bra för Sverige!” Eller hur var det?

Lite om förändring och engagemang

”Det är inget fel på förändring, bara den går i rätt riktning” Winston Churchill.

Jag har tyvärr inte den tid som krävs för att gå på djupet i ämnet försvarspolitik (dock så är jag i gott sällskap för det är knappt några journalister som gör det heller, tyvärr). Det finns andra som hanterar grovjobbet bättre, som Wiseman och Skipper för att ta ett par bra exempel, och jag väljer därför att helt kort dela med mig av några allmänna funderingar.

Den ständigt återkommande frågan är varför försvarsfrågor inte väcker folks intresse? Fråga vem som helst på gatan om det klassiska ”skola, vård, omsorg” och alla har en åsikt. Alla befinner sig någonstans på skalan, antingen själv eller via någon anhörig, och de kan därför relatera till den politik som handlar om de tre. Av förklarliga skäl så flockas också de politiska partierna kring de heta ämnena då det finns många röster att vinna. Det har på sätt och vis gått kvartalsekonomi i politiken. De lätta ämnena blir det som politikerna går till val på och försvarspolitik är inget lätt ämne. En försäkring för framtiden är sällan något som gemene man är intresserad av. Ärligt talat: hur många 20- och 30-åringar bryr sig idag om sin pension?

Tidigare, med värnplikten som bas, så kunde nästan alla relatera till det militära. En del hade positiva erfarenheter, andra negativa, och det gällde oavsett generation. Det fanns en nerv någonstans i dialogen som kittlade, lockade eller triggade i någon riktning. Oavsett vilken uppfattning som företräddes så var det positivt eftersom försvarsfrågor berörde. Jag tror absolut att det var till Sveriges fördel att det fanns ett tvång som ledde till delaktighet. De flesta förstod också att det fanns ett potentiellt yttre hot att förhålla sig till.

Istället för det drastiska beslutet att helt sonika avskaffa mer än 100 års värnplikt hade vi kunnat välja en annan väg. Det hade varit lämpligt att utreda och värdera olika alternativ, och för det hade krävts en bred diskussion kring nutida och framtida hotbilder. Så skedde inte utan istället raderades värnplikten med ett pennstreck. Vi svenskar brukar annars vara världsmästare i tidskrävande utredningar – i skarp kontrast till snabbt beslutsfattande – men denna gång var processen omvänd. Olyckligt nog.

I den uteblivna hotbildsinventeringen hade så mycket mer än det strikt militära kunnat vävas in. Just nu så är det aktuellt med allt från miljö- till IT-hot, som ett par alternativ, och varför hade inte de kunnat bli ett par målbilder för den ”nya” värnplikten (sett som en travesti på de ”nya” moderaterna, kanske)? Här fanns möjligheten att väva in en mängd olika teman som hade mynna ut i något riktigt bra. Här nedan följer några alternativ som hade kunnat beaktas:

-       Alla män och kvinnor hade fått göra den ”nya” värnplikten med tillhörande ”kri(g)splacering”. Det tidigare undantaget för kvinnor hade kunnat tas bort för att istället skapa en delaktighet över hela linjen.

-       Den ”nya” värnplikten hade kunnat inledas med en allmän del för samtliga. Kanske en genomgång och ”pröva på” i allt från miljöhot till militära hot.

-       Därefter hade det kunnat övergå till en ”specialistdel”, t.ex. inom civilförsvar eller det militära. Miljöpartiet har tidigare motionerat om värntjänst som ett alternativ till värnplikt och kanske fanns det inslag i det förslaget som hade kunnat beaktas. Räddningstjänst, reservpoliser och nationella (och internationella) miljöinsatser hade kunnat vara en inriktning.

-       Värnplikten hade kunnat kombineras med fast anställd civil och militär personal, precis som tidigare, naturligtvis i en kombination som varit ekonomiskt försvarbar. Vissa delar av det militära försvaret, precis som den civila verksamheten, måste drivas av fast anställd personal.

-       Ersättningen för värnpliktiga kunde precis som tidigare vara låg med motiveringen att det avser deltagande i en samhällstjänst som kommer alla till nytta.

-       Regelbunden repetitionsutbildning.

Det går förstås att spinna vidare ytterligare några varv, med bättre innehåll och kvalitet, och mina förslag ska därför endast ses som exempel. Min poäng är att alternativen och möjligheterna aldrig utreddes och än mindre diskuterades på djupet.

Kanske är det någon som menar att inriktningen (att värnplikten skulle försvinna) varit känd under en längre tid, och kanske är det påståendet korrekt. Men att stillasittande se på när mer än 100 års investeringar kastas på soptippen är allt annat än ett godkänt betyg för de folkvalda. Tvärtom så borde vår elit (våra riksdagsmän, eller?) stå över kvartalspolitiken och i större utsträckning engagera sig i framtida viktiga frågor. Istället har beslut fattats på alltför lösa grunder och det har lett till problem som löper under en lång tid framåt. Vi ser en försvarsmakt som på flera plan kämpar för sin överlevnad, vilket innebär att vi nästan står utan livförsäkring – nu senast bekräftat av vår överbefälhavare. Endast den historielöse kan stå lugn i detta omvandlingskaos.

Våra politiker har valt en helt annan lösning, delvis utan kläder (och resultatet har ju inte rönt några större framgångar, hittills), men det är trots allt inte för sent att göra bättring. Jag tycker inte att värnplikt nödvändigtvis är ett dåligt alternativ, men det kräver i så fall att man begår våld på begreppet genom att tänka nytt och stort. Innan vi helt och fullt kastar bort all kunskap och alla investeringar i ett hundraårigt arv, så kanske vi bör se över möjligheten att återskapa något som skulle kunna göra oss världsledande, istället för att leka följa John i stormakternas försvarsomvandlingar. Vi bör se till vad vi är bäst på och vad som gör oss unika. Om delaktighet är nyckeln till framgång så vinner vi delaktighet med någon form av plikttjänstgöring och jag är övertygad om att det går att skapa om vi involverar annat än bara militärt.

Som sagt, det är inget fel på förändring, bara den går i rätt riktning!

Arrogansens högborg

Idag lyssnade jag på Cecilia Widegren, vice ordförande i försvarsutskottet. Hon debatterade, helt kort, med den pensionerade översten Bo Pellnäs med anledning av den senares debattartikel i Dagens Nyheter. Hon uttryckte stor irritation och var av uppfattningen att ”Bo Pellnäs skäller som en bandhund”.

Det är fascinerande med vilken okunskap och arrogans Widegren tar sig an detta viktiga ämne. Att det mest grundläggande i försvars- och säkerhetspolitik har gått henne så förbi är något som skrämmer.

Precis som Pellnäs är inne på (även om han inte säger det uttryckligen) så handlar det om att köpa sig handlingsfrihet. Om Sverige har möjlighet att övervaka och skydda sitt territorium så har vi ett bättre förhandlingsläge, och nu ser vi att Ryssland rustar mot tidshorisonten tio till femton år. Frågan är var Sverige står då?  

Widegren pekade på NATO:s utredning som gör gällande att Sverige kan försvara sig, men det är ingenting annat än en chimär eftersom det pekar på något som skulle vara uppfyllt 2014. Allt pekar på att vi inte kommer att nå de mål som legat till grund för NATO:s analys, vilket gör att Widegrens slutsatser är felaktiga.

Widegren blandar dessutom ihop begreppen genom att hänvisa till flera andra faktorer som varken hon eller vi andra har en aning om. Det väsentliga är att om Ryssland fortsätter att upprusta i enlighet med sina planer, då kommer alla plåtskal – flygplan, stridsvagnar och båtar – att stå körklara om tio till femton år. Vem som är vid makten då har vi ingen aning om och det är precis det som skrämmer.

Egentligen så är det ganska okomplicerat och för att förstå grundprinciperna räcker det med att gå på vilken fotbollsmatch som helst. Polisen kraftsamlar och de är mångfalt färre än alla fotbollshuliganer. Men, och detta är viktigt, de är tillräckligt många för att avskräcka buset från att gå bärsärk. Framför allt så kan de ta hand om enstaka bråkstakar och fyllehundar, vilket är fullt tillräckligt. Egentligen är det så incidentberedskapen fungerade, grovt förenklat, och vi behöver fortfarande en incidentberedskap i luften, på marken och till sjöss - nu och om tio till femton år.

  

Istället för handlingsfrihet har vi fått arrogans. Vad vi behöver, i perioder som dessa, är politiker med is i magen som tänker flera mandatperioder framåt, för landets bästa.

Sailing Close to the Wind

Den 3 juni var det dags för FörsvarsTeatern som satte upp sin nya version av ”Sailing Close to the Wind”. Den förra huvudrollsinnehavaren, som dessvärre kraschlandade i samband med slutnumret, ”Patron ur!”, gjorde att vi fick stifta bekantskap med det nya stjärnskottet Karin Enström. En skådespelare i världsklass.

Precis som tidigare år bjöds vi på en strålande premiär med ett färgstarkt och mustigt språk, dock med vissa likheter från förra årets komposition. Det torde ju inte ha gått någon förbi att rekryteringen gått över förväntan, ett påstående som direkt kryddades med att det kommit en ny lagstiftning ”som var den sista pusselbiten i den nya reformen”. Så, för er som ännu inte har uppfattat detta legala mästerverk, nu är det klart – den sista pusselbiten är på plats! Det råder trygghet. Skådespeleri av yttersta världsklass.

I efterföljande akt konstaterades raskt att när man är ute och tjänstgör på insatser så har man mångdubbelt bättre lön, vilket förstås motiverar den av parterna på arbetsmarknaden satta nivån om sextontusenkronor. Vilken ynnest att få mångdubbelt betalt för ett så pass gentilt boende som Camp Northern Lights (med tillhörande övernattningsmöjligheter). Inte ens Nordic Light torde kunna mäta sig med Mazar-e Sharif med omnejd.

Skådespelet nådde nya höjder då publiken serverades ett verkligt paradnummer. Vi fick reda på att det ska tillsättas en försvarsberedning tillsammans med andra förberedelser för att förbereda ett beslut långt fram. Vi tar det en gång till: 

En försvarsberedning

tillsammans med andra förberedelser

för att förbereda

ett beslut långt fram

Blankvers, daktylisk hexameter eller haiku? Döm själv. Det håller hur som helst världsklass.

Det är ett modernt och tydligt språk helt i den nya tidens anda, dock flirtandes med forna tiders ”fördröjningsstrid”. Vi minns förstås värdeord som invasionsföretag eller det klassiska ”möta, hejda, slå”. Och nu har ordet fördröjningsstrid kommit att ersättas av förberedelser.

På temat systemkollaps ställdes den mest kritiska frågan, dvs. om vi har förmåga att försvara vårt land. Det besvarades kort och kärnfullt med en sparsamhet som hade fått en finländare att bli stolt.

”Det har vi.”

På samma tema fick vi veta:

- Vi har väl utbildade förband.

- Vi har bra utrustning.

- Vi har hög förmåga.

- Vi har ett nytt artillerisystem.

- Vi har nya helikoptrar.

Världsklass helt enkelt.

Vi ger fem boforskanoner av fem möjliga. Vi tackar även talskrivare Sten Tolgfors för ett gott förarbete och Hillary Clinton för att hon, enligt Karin, tycker att vi håller världsklass. 

Truppföring ger förtur - eller inte?

Officer A har tjänstgjort utomlands mer än en gång, varav senast i Afghanistan på en av få truppförande befattningar. A har prövats flera gånger och med goda vitsord. Mellan missionerna har han bland annat tjänstgjort som kompanichef med fullständigt kompani, dvs. skarp trupp. Också där med goda vitsord. Totalt sett låter det som en perfekt resa mot nästa steg i karriären för en arméofficer, eller hur?

Verkligheten är en annan. Med den alltmer sinande tillgången till skolplatser - vartannat år till det gamla "chefsprogrammet" - så uppstår en del intressanta situationer. Det gäller att i detalj planera för nästa steg i karriären. Ett år på "fel plats" gör att man hamnar på dekis och då blir plötsligt den tidigare erfarenheten ingenting värd. Svågerpolitiken är en realitet och mer än någonsin, med få platser till förfogande, florerar den som aldrig förr.

En titt på årets kandidater ger en del ledtrådar. Det kan konstateras att virtuell truppföring premieras framför skarp truppföring, att döma av uttagningen. Uppenbarligen så räcker det många gånger att sitta i en stabsfunktion och truppföra ett virtuellt förband på annan ort. Det viktiga är att du har tjänstgjort med rätt person, dvs. beslutsfattaren - han som väljer ut förbandets representant till nästa skolsteg. Skrivbordet duger bra som referens.

Det finns förstås andra vägar uppåt. Det finns fortfarande skolor som har en egen skolplats, vilket gör att det ramlar in en och annan elev den vägen. En lojal officer med stark förbandstillhörighet kan tvingas stå tillbaka då förbandet bara har en plats. Istället kan relativt "små" enheter få en plats utan samma konkurrens.  Karlberg har som exempel en plats och det finns även andra som har ramlat in köksvägen, t.ex. via Försvarets underrättelse- och säkerhetscentrum.

Det är förstås ingen garanti att man är lämplig för högre tjänst efter att ha tjänstgjort utomlands, men det är beklämmande när duktigt folk sidsteppas. Mer än någonsin är det tydligt att många högre arméofficerare saknar en viktig komponent i sin karriär. För inte så många år sedan så var ett kompanichefsår ett måste för att ta nästa steg. Nu verkar det som att rätt kontaktnät väger tyngre.

Inte bara på de högre befattningarna börjar det vattnas ur rejält. Också bland de yngre officerarna verkar tålamodet sättas på prov. Eftersom det knappt finns någon trupp att tillgå så skickar en del förband sina officerare på allehanda kurser, land och rike runt. En kurs låter förstås spännande (lite prickskytte kanske?), men när kurs två, tre och fyra avverkas i snabb följd, utan att någon trupp syns in horisonten, då tröttnar även den mest motiverade officer. Sker det ingen förbättring så lockar civila arbetsgivare med mer stimulerande arbetsuppgifter, prickskyttekursen till trots.

Den Tolgforska expeditionskåren tycks ha större utmaningar på hemmafronten än på bortafronten. Den bas som är tänkt att byggas upp till 2014 håller redan på att tyna bort.

Ibland finns det likheter med biltillverkaren Saab. Konkurs kan vara en bra utväg för att slå stopp i alla maskiner. Utvärdera alternativen, göra en grundlig analys, stycka resterna och starta maskinerna när vi vet vart resan ska bära oss. Det tål att upprepas: Just nu är det hela havet stormar och det är ingen som styr.

Sibelius och det finska presidentvalet

Som en del av den finska presidentvalskampanjen organiserades denna manskör till stöd för Pekka Haavisto, en av kandidaterna. Sången uppfördes mitt på Centralstationen i Helsingfors. Sibelius när han är som bäst. Den främste kompositören i Norden, alla tider. Lyssna, njut och hänförs.

Strategi för det oväntade

Folk och Försvars årliga Rikskonferens var ingenting annat än ett stort blaha, blaha. Beklagar, men det framkom ingenting av värde och som exempel kan tas Juholts anförande. Han valde att prata om något som låg helt utanför konferensens kärna. Inte heller Tolgfors bjöd på något intressant, men det var ju "business as usual" i den Tolgforska världen. Att Europa ska stå för sitt eget försvar var ju en knappast en kontroversiell åsikt. Däremot så är det svårt att se hur det hänger ihop med regeringens egen expeditionskårspolitik.

I efterspelet till konferensen valde några att sänka blicken ytterligare en nivå med lite diskussion kring en eventuell Gotlandsbrigad. Också behovet av pengar till försvaret har diskuterats mer eller mindre intensivt.

Som vanligt missar många helt och hållet målet, oavsett vem som är skribent. Vad vi behöver är en strategi för det oväntade – varför tar ingen initiativet till en analys? Innan vi har gjort vår hemläxa, så kan vi ju knappast bygga för framtiden.  Wiseman har i flera inlägg haft ett bra citat från Lars Fresker i brevhuvudet som lyder:

”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro”.

På samma tema så måste vi förstås veta vad vi ska odla.

Ser vi tillbaka på 1900-talet så byggde vi i många, många år vårt försvar på den utredning som gjordes under pågående krig, 1942. Det är det närmaste en strategi vi har kommit (trots att den saknade en strategisk analys!). Flera kursändringar gjordes med jämna mellanrum därefter, men en granskning ger vid handen att det var mest kursändringar av inrikespolitisk karaktär (något som jag vill minnas att bl.a. Wilhelm Agrell tar upp i någon av sina böcker). På samma tema så har de senaste försvarsberedningarna inte fungerat som en beredning i dess rätta bemärkelse. De har istället ägnat sig åt ett ”framför-näsan-perspektiv”. Ungefär som ett verktyg för den sittande regeringens inrikespolitik.

Det är dags för en djuplodande strategisk analys. Först därefter kan vi gå vidare. Varför ska det vara så svårt att förstå?

Tyvärr så har vi ingen strategi för det oväntade.

Remembering Juno

Vem hade trott det av en kulturskribent?

Skriv en rad och du syns. Är vi flera som skriver om försvarspolitik så syns vi. Om vi syns så skapar vi debatt. Ur debatten växer demokratin.

Försvarsfrågan - vem tar befälet?

Inför stundande rikskonferens i Sälen infinner sig en stilla undran, nämligen om det egentligen finns en försvarspolitik värd namnet. I Sverige alltså. Det räcker med en titt i dagstidningarna för att konstatera att försvarsfrågorna lyser med sin frånvaro. Det närmaste vi kom en debatt i närtid var frågan om Libyen, och då handlade det mer om Juholt och drogade barnsoldater. En mer nyanserad debatt drivs istället på ett antal bloggar, något som har fått försvaret att öppna en och annan miniblogg för exempelvis armén och flygvapnet.

Från politikerhåll verkar det råda näst intill totalt mörker. Vad händer egentligen på politikerfronten?

VÄNSTERPARTIET vill å ena sidan utreda möjligheten att återinföra värnplikten, vilket kan tyckas vara lovvärt, men å andra sidan vill de verka för fortsatt nedrustning. De är över huvud taget inte trovärdiga och kan bara ses som ett nedrustningsparti. De har aldrig någonsin verkat för ett starkt försvar och kommer inte heller att göra det inom överskådlig framtid. Därmed lämnar vi det gamla kommunistpartiet utan någon närmare kommentar.

MILJÖPARTIET räknar var tionde invånare inom sitt röstetal och borde därmed vara ett parti att räkna med. Under rubriken "Vår politik", på deras hemsida, hittar vi allt från klimat till jämställdhet, men ordet försvar lyser helt med sin frånvaro. Valmanifestet har 36 punkter men ingenting försvarspolitiskt. För att hitta ett svar på försvarsfrågan går vi istället till miljöpartiets politik A-Ö. Där står det att vi ska gå före på nedrustningens väg och minska våra militäravgifter. På sikt vill de avskaffa det militära försvaret helt. Uppenbarligen räcker det inte med den juholtska expeditionskåren. Miljöpartiet har inte heller någon försvarspolitik, bara en nedrustningspolitik. Peter Rådberg, tillika medlem i försvarsutskottet, deltar därmed i den kommande Rikskonferensen som ett ombud för ytterligare nedrustning.

KRISTDEMOKRATERNA för en tynande tillvaro och så även inom försvarspolitiken. I deras valmanifest med 89 viktiga punkter noteras att staten ska ta ansvar för att det finns en nationell symfoniorkester och kör. Kanske ska vi möta fienden med sång för det står ingenting om att det ska finnas en nationell försvarsmakt. Ordet försvar nämns över huvud taget inte bland de 89 punkterna.

Deras ansikte utåt, Mikael Oscarsson, låter i sitt "stora försvarstal" från december 2011, meddela att vi inte behöver dra ner på vårt försvar, tack vare våra goda finanser. Jag vet inte vilken planet denna människa befinner sig på, men uttalandet är ju skrattretande. Det finns ju knappt något att dra ner på - vad menar han egentligen? Samma tal innehåller mängder med gallimatias som inte heller kan tas på allvar. "Jag tror att vi i dag inser att Sverige - också i vår tid - behöver ett starkt försvar." Han talar med kluven tunga - storvulet, men de vackra orden klingar falskt. Jag tvingas konstatera att "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning".

Vi närmar oss FOLKPARTIET som med sin partiledare Jan Björklund, tillika före detta arméofficer, flera gånger har slagit på försvarstrumman. Vi minns kriget i Georgien, bara några år bakåt i tiden, där Björklund gjorde helt om och fick kalla fötter.

Björklund är dock en taktiker med makten för ögonen. Gissningsvis har han medvetet bestämt sig för att inte driva försvarsfrågorna för hårt eftersom en allians kräver samförstånd. Vi vet ju att folkpartiet är medlem i den allians som delvis har drivit igenom den socialdemokratiska linjen, en linje som etablerades av Juholt vid utskottets roder. De har avskaffat värnplikten (i fredstid), något som klart deklarerar på sin hemsida. Visserligen så sätter folkpartiet upp några mål som förtjänas att nämnas, bland annat att armén ska kunna mobilisera fem mekaniserade brigader, och det finns också en vision om en kombination av heltids- och kontraktsanställda. Problemet är att det inte är något som drivs tillräckligt hårt (eller tillräckligt högljutt), för det drunknar i det allmänna som skola, vård, omsorg. Det framgår inte heller hur exakt det ska gå till.

Hoppet står möjligen till Allan Widman som är partiets försvarspolitiske talesman. Han verkar ha ordning på sin kompass och ärligt talat så tror jag han har goda avsikter. Det som är bra med Widman är att han har en fot i myllan, vilket alldeles för få försvarspolitiker har. Problemet är att han är i minoritet och att han ingår i en allians som har verkställt det socialdemokraterna påbörjade, precis som har nämnts ovan. Här ser vi lite av problemen med den blockpolitik som finns i Sverige, något jag ska återkomma till i ett senare inlägg. Widman tvingas ställa in sig i ledet och samordna sig med övriga allianskamrater. Jag tror dessutom att han är för svag för att på egen hand driva denna fråga. Det behövs allianser inom alliansen och över blockgränserna. Svensk politiks stora svaghet gör sig gällande.

MODERATERNA har länge drivit linjen att vi ska ha ett starkt försvar, men de nya moderaterna har övergett denna tanke. Visserligen går det att hitta en del vackra ord i moderaternas idéprogram, men från ord till handling verkar något ha gått förlorat. Det går inte att leva på gamla meriter och de nya moderaterna visar tydligt att så är fallet. Anders Borg och ekonomin har fått styra, vilket bland annat fick Mikael Odenberg att packa väskan och gå.

Moderaternas ansikte utåt, om vi för ett ögonblick glömmer Sten Tolgfors, är påläggskalven Cecilia Widegren. Proffspolitiker sedan 25 års ålder, född 1973. (På utbildningsfliken på hennes cv står det för övrigt "pol.mag studerande", vad det nu är. Har hon en examen eller inte?) Hon uttalar sig ganska bestämt för att vara en relativt ny medlem av försvarsutskottet och för bara några månader sedan skrev hon att "försvarets rekrytering är en succé". Stanna upp och tänk på den frasen ett ögonblick. Vi har ett försvar som på knappt ett par decennier har bantats från 600000 man till 30000. Mängder av de som har sökt har fallit ifrån och Widegren pratar om succé. Tala om att sminka en gris; att hänvisa till kejsarens nya kläder. Man tar sig för pannan. Och detta är sagt och skrivet av en person som ska driva försvarsfrågor i Sveriges största politiska parti.

Parhästen Tolgfors, tillika före detta vapenvägrare, låter publicera följande uttalande på regeringens hemsida, vilket är talande i sig självt. Observera att vi enligt honom har vi avsevärt ökat försvarsförmågan.

"Regeringen och riksdagen har besluta om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar. Vi stärker samhällets krishanteringsförmåga genom att ta bort det tidigare stuprörstänkandet och har samlat krisberedskapen i en ny myndighet."

En intressant detalj är att att Anders Borg har visat noll intresse på försvarsfronten. Tvärtom så verkar han ha motarbetat alla tankar på att skjuta till pengar till försvaret.

Summa summarum så är de nya moderaterna långt från de gamla moderaterna i försvarsfrågan. Jag ser inte längre dem som bärare av en stark, försvarsvänlig politik. Precis som folkpartiet så har de anammat nedmonteringens linje, men till skillnad från folkpartiet finns det ingen som ens internt försöker driva en pragmatisk linje.

CENTERPARTIET återstår för att alliansen ska bli komplett. Talesmannen Staffan Danielsson är aktiv och har till och med en egen blogg där han gör sig hörd. Han finns också med på försvarsbloggarens Wisemans lista över bloggar.

Danielsson verkar vara en sund person, men politiskt verkar han inte vara beredd att gå lika långt som folkpartiet. De senares krav på återupprättande av militär närvaro på Gotland är ingenting han verkar stödja. Däremot så verkar han inte helt avvisa NATO-tanken. Åter igen är det en stor försiktighet och ett passivt stödjande av de gjorda reformerna som lyser igenom. Inte heller här ser jag en frontfigur utan snarare en person som gillar att nysta i de små frågorna, i bakgrunden. Anmärkningsvärt är att centern i sitt idéprogram hänvisar till att "Sveriges militära försvar ska tryggas med egna medel". Det känns inte riktigt realistiskt sett i förhållande till de beslut som de har varit med att fatta.

Även centerpartiet står och lovar saker utan realistisk grund.

Återstår SOCIALDEMOKRATERNA med Håkan Juholt i spetsen. Sedan tidigare står det klart att Juholt har varit en av förgrundsfigurerna när det gäller demonteringen av det militära försvaret. På samma tema verkar socialdemokraterna inte riktigt veta vad de vill och vart de är på väg och  Peter Hultqvist har redan visat stor otydlighet i samband med Libyen-krisen.

Vidare så innehåller deras hemsida flera hänvisningar som är förvirrande. De skriver att "omställningen till ett modernt, effektivt och folkligt förankrat försvar måste fortsätta". Hur folkligt är ett yrkesförsvar, undrar vän av ordning? Det framgår också att Sverige ska vara militärt alliansfritt, men hur vi ska klara av att försvara Sverige när vi knappt klarar att sätta upp en bataljon i Långtbortistahn är i sammanhanget obegripligt.

SVERIGEDEMOKRATERNA går jag inte närmare in på eftersom de helt verkar sakna en försvarspolitik med substans. Om någon läsare är av en annan uppfattning så får ni gärna göra er hörda.

- - - - - - - - - - -

Det kan tyckas vara en ytlig och alltför övergripande summering av våra politiska partiers syn på försvarsfrågorna, men min poäng är att det inte finns något politiskt parti som på allvar driver försvarsfrågan. Det finns inte heller någon enskild politiker som vågar stå upp, på allvar, och som kan vara obekväm försvarare av viktiga framtidsfrågor som drunknar i de allmänna, grova överenskommelserna. Behovet av att "vara överens" och att agera knapptryckare är större än enskilda frågor. Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" blir alltmer relevant.

Det preliminära programmet för Folk och Försvars Rikskonferens den 15-17 januari 2012 ger inte heller några större förhoppningar (även om nämnda Anne-Marie Pålsson faktiskt deltar under dag två).

Jag är djupt oroad över försvarets utveckling och vilka konsekvenser de snabba nedläggningarna har fått. Det är beklämmande att vi har försatts i denna situation. Det är ytterst politikerna och deras avsaknad av strategisk analys som har försatt oss i denna situation. Sveriges folk inte inte getts tillfälle att ta del av vare sig diskussionen eller en analys (som alltså inte finns). Tillfälliga nycker och ett maktspel bakom kulisserna har tillåtits ta överhanden.

USA - på väg mot enfrontsdoktrin

Efter en del snömos från Obama & Co så börjar de nya amerikanska prioriteringarna klarna. Visserligen inga direkta överraskningar, men nu är det inte bara spekulationer utan på riktigt. Under de kommande veckorna får vi mer detaljer om vad som komma skall. Det bör noteras att presidenten var på plats i Pentagon, vilket är ovanligt. Det visar vikten av de åtgärder som presenterades.



Tvåfrontsdoktrinen är sedan länge övergiven och nu handlar det istället om en enfrontsdoktrin. Obama talade i försiktiga ordalag om att prioritera och det är ett ordval som indikerar att något är på gång. Studerar man andra uttalanden från Pentagon så står det klart att det är Asien-Stillahavsregionen som prioriteras. Med andra ord är det dags för Europa att klara sig själv. Ett Europa som de senaste åren har slagit an en allt tuffare ton gentemot storebror USA, både vad gäller det militära och på handelsfronten.

Frågan är då hur EUs aktie står sig sett i ljuset av den eurokris som ligger som ett vått täcke över Europa? Klarar vi oss verkligen själva? Om vi knyter det till Sveriges militära vägval så kan konstateras att vi står utan ett USA som kan skydda oss - i vart fall under de närmaste tio åren. Det som framkom idag kan inte tolkas på något annat sätt. Kan vi då förlita oss på våra kollegor i Europa, Mercozy & Co, som knappt klarade av att leda kriget mot Libyen på egen hand. Jag är inte alldeles säker på att ledarskapet finns. EU har fortfarande stora problem på den fronten. Hur många vet till exempel vem Herman Van Rompuy är?

USAs nya krigsmakt

Om bara några timmar får vi en ny indikation på var USAs krigsmakt är på väg. Nedskärningar har redan aviserats, men frågan är om folk verkligen förstår omfattningen. För vår del så är frågan om förespråkarna för vår expeditionskår (med tillhörande amerikansk militär livförsäkring) verkligen har haft det strategiska tänket då de satte kniven i värnpliktsförsvaret?

Idag (torsdag) hålls en presskonferens med försvarsminister Leon Panetta och generalen Martin Dempsey. Håll spaning på hemsidan för U.S. Department of Defense. Då får vi en del svar på hur amerikanerna kommer att attackera de militära nedskärningarna.

Om du för ett ögonblick vill leka med Pentagons budget på egen hand så rekommenderar jag NY Times lilla räknesnurra. Då ser ni, i realtid, hur nedskärningarna slår. Testa att minska armén och marinkåren med 35% över de senaste tio åren. Och så minskar ni USAs militära närvaro i Europa och Asien. Då har ni garanterat dödat den svenska livförsäkringen - och så har ni fixat Pentagons budgetmål. Snart får vi veta om Juholtprojektet har lett rätt.

Ledarskap i förfall?

En gång i tiden ansågs det meriterande att vara reservofficer. Nyckelordet var ledarskap. Försvaret hade den bästa ledarskapsutbildningen och de civila arbetsgivarna stod på kö för att suga ut det mesta av det som militärerna lärt ut. Och det gällde såväl yrkes- som reservofficerare.

Idag har pendeln svängt. Ingen efterfrågar militär ledarskapsutbildning på ditt cv. Visserligen finns det mängder av mindre utbildningsföretag som levererar allt från UGL-kurser till skräddarsydd teambuilding, men det är inte alla som vet att flera av företagen drivs, helt eller delvis, av före detta militärer. Det är många som i skuggan av ett nedlagt regemente eller i kölvattnet av en marinbas försöker slå mynt av sina kunskaper och färdigheter.

För oss som har den militära skolningen i botten så är det många gånger skåpmat som erbjuds. RAT, FIRO och Johari fönster är exempel på saker som har gått igen år efter år, i en eller annan form. Mycket är förstås bra, men ibland tappar utbildningen sin udd. Särskilt då deltagarna dyker upp på en tvådagarskurs med helpension i slottsmiljö. Alla blir superledare i en varm och gosig lektionssal – naturligtvis med avbrott för fika och några stabila måltider. Därefter bär det hemåt och så är alla superchefer som kan och vet allt. Det finns sällan ett djup i det ledarskap som tas emot av eleverna.

Frågan är då hur det står till i dagens försvarsmakt. Svaret är, tyvärr, riktigt illa. Ämnet har redan tagits upp flera gånger, men det förtjänar att upprepas.

Idag får kadetterna väldigt lite av öva och de kan därför inte heller pröva. Möjligen så har de varit på utlandsmission, kanske både en och två gånger, och det är absolut ingenting som ska föraktas. Problemet är bara de seniora cheferna (ta till exempel en skyttekompanichef i Afghanistan) har fostrats i 1980-talets värnpliktsförsvar. I den befattningen så har man truppfört både skyttepluton och skyttekompani, inte bara en utan flera gånger, vilket förstås är en bra bas att stå på. Dagens kadetter har i princip övat grupps strid, för att generalisera, även om det förstås finns enskilda undantag. Borta är tiden då man som hemvändande kadett omedelbart ställdes framför en pluton med gubbar på rep-möte. Det härdade och prövade. Naturligtvis så odlades även dåliga chefer i denna miljö, vilket vi bland annat såg i Bosnien, men jag menar ändå att snittet på cheferna var väsentligt högre därför att de fick öva tillämpat i olika miljöer.

  

Värnpliktsförsvarets för- och nackdelar kan man naturligtvis diskutera i all oändlighet, men på ledarskapsfronten menar jag att den fungerade som en slumrande ledarskapsfontän. En plantskola. Alla som gjorde värnplikten i ledande befattningar tvingades att några gånger leda människor under svåra förhållanden. Det var definitivt inte i en slottsmiljö och det var utan avbrott för fika och lunch. Naturligtvis blev alla inte superchefer, inte heller i denna miljö, men det skapade en grogrund för att många chefer faktiskt kunde testa och utveckla sitt ledarskap. Det var alltså meriterande att ha den militära utbildningen i bagaget. Jag menar att det var en investering, inte bara för den enskilde utan också för Sverige och dess arbetsmarknad.

För Försvarsmakten ligger en utmaning i att hitta de framtida ledarna. Med den rekryteringsbas vi har idag så ser det dessvärre magert ut. Vi ser exempel på något stort som har slagits sönder i politikernas iver att skapa ett yrkesförsvar. 

Thai-bil

Idag var vi hos några bilhandlare för att titta på en ny bil. Efter att ha ratat ett bilmärke så hamnade vi hos ett annat och så fick vi till sist hjälp med att knacka ner en specifikation.

Efter en stunds sittning var vi så gott som klara, men för ordningens skull gick jag igenom listan över tillbehör ytterligare en gång.
"- Du, behöver vi minnesfunktionen till framstolarna?", frågade jag min fru.
"- Ah, en thai-bil!" sade säljaren.
Vi tittade storögt på honom och han fortsatte direkt med en förklaring.
"Ja, ni vet, när man ser en lång svensk komma in med en thailändsk fru. Då blir det en thai-bil. De måste ju ha minnesfunktion på stolarna för han kommer ju knappt in i bilen när frugan har haft den.
Vi brast ut i ett gapflabb och säljaren log glatt.

Så nästa gång ni beställer bil så kan ni ju fundera på om ni ska ha en thai-bil eller inte. För egen del så valde vi bort det alternativet.

Axel Oxenstierna

Bloggaren Sinuhe har med goda avsikter försökt sig på att se över de så kallade manöverbataljonernas beteckningar. Med manöverbataljoner avses resterna av försvarsmakten, dvs. de expeditionskårer som är kvar efter den stora förbandsdöden.

I detta sammanhang bör man förstås undvika att Kalle Anka-numrera våra förband. Att en krigsmakt med 30.000 anställda (varav en stor del civila) använder beteckningar som 191. mekaniserade bataljonen framstår som löjeväckande. Däremot så kan ett förband, hur litet det än är, vara traditionsbärare till ett numera nedlagt förband.

I kommentarsfältet till Sinuhes inlägg hänvisas till Axel Oxenstierna och numrering av krigsförband, samt att stormaktstidens armé sällan hade nummersatta krigsförband, och sammantaget tarvar detta en extra kommentar.

Inlägget är inte felaktigt. Däremot så bör noteras att rangordningen mellan de militära förbanden spelade en viktig roll i flera hundra år. Det var faktiskt inte förrän efter andra världskrigets slut som den officiellt togs bort, år 1945, så även om stormaktstidens armé sällan hade nummersatta krigsförband så fanns rangrullan länge med och spökade i kulisserna. Det var en trend som kom att användas i nästan 300 år, sannolikt med Oxenstierna som en av arkitekterna.

För övrigt var det år 1816 som infanteriförbanden först blev nummersatta, men "nutida" beteckningar som I 1, I 2 osv. kom inte förrän år 1914. En titt på Försvarsmaktens hemsida visar att endast ett fåtal av svunna tiders förband finns kvar. Bland dessa finns exempelvis A 9, K3 och I 19 - och så förstås Livgardet. Frågan är hur länge dessa beteckningar finns kvar innan de har ersatts med något annat NATO-aktigt?

Håkan Juholt

Håkan Juholt, en av arkitekterna bakom vår nuvarande expeditionskår, väcker känslor i alla läger. Ylva Johansson är bara en i ledet som tar bladet ur mun. Vi vet redan sedan tidigare att Juholts förhastade uttalanden, som han snart tvingades backa på, har skapat ordet Juholtare, allt enligt Institutet för språk och folkminnen. "Operation rädda menige Juholt" är bara en av flera lustigheter som har skapats i kölvattnet på denne vilt fäktandes partiledare.

Det tråkiga i sammanhanget, sett ur ett försvarsperspektiv, är att han inte kan backa sin roll i den totala försvarsnedläggningen. År 2000 blev han ordförande i försvarsutskottet och med detta följde en strid ström av självsäkra uttalanden. De kunde uppenbarligen ske utan någon närmare granskning. Att det var ändring på gång kunde man tidigt se i retoriken och han skämdes inte för sin insats. Här har vi en klassiker från tidningen Vårt försvar från tidigt 2000-tal:

"Jag har sett hemvärnsförband som med djupt allvar övar sig i att fördröja fiendens framfärd från de norrländska skogarna och söderut mot Stockholm och jag kan ha respekt för deras engagemang och vilja att göra nytta. Men jag har samtidigt svårt att sätta in en sådan övning i något slags säkerhetspolitiskt sammanhang."

Det märkliga är att Juholt aldrig har ägnat sig åt något som helst strategiskt resonemang. Det gör det särskilt svårt att ta kommentarer som denna på allvar.

Mer av det Juholtska maneret kan till exempel ses i tidningen Hemvärnet från 2004.

"ÖB hävdar i sitt underlag att försvaret hotas av en 'systemkollaps' om besparingarna kommer att bli över över tre miljarder kronor. Håller du med?
- Det finns länder som får ut mycket mer effekt av betydligt mindre pengar än vad vi i dag anslår till vår försvarsmakt. Jag delar alltså inte ÖB:s åsikt."

Ett tydligt exempel på hans retorik där han inte drog sig för att öppet kritisera ÖB, ett beteende som blev hans adelsmärke. Naturligtvis skedde detta inte utan att han hade stöd från sin chef, som visade ett i det närmaste totalt ointresse för Försvarsmakten.

Nu verkar verkligheten ha kommit ikapp Håkan Juholt, i vart fall när det gäller den "vanliga" politiken. Men betänk för ett ögonblick att det faktiskt är en statsministerkandidat vi pratar om. Palme, Persson ... Juholt?

TILLÄGG 3 JANUARI: 
I artikeln "Ljugandet gör Juholt omöjlig" uppmärksammas ett reportage som jag själv noterade för några veckor sedan, i DI Weekend. Med mindre än en timme kvar till att den socialdemokratiska skuggbudgeten skulle distribueras gjorde Juholt en bakvänd Juholtare. Spelet bakom kulisserna är anmärkningsvärt - om det som Nordenskiöld skriver är sanning.

Expeditionskåren Anno 2012

2011 är förbi och vi står inför ett nytt år. Det är dags att summera var på kartan vi befinner oss på försvarsfronten.

Frågan om försvarets väl och ve har diskuterats och debatterats flitigt under det förra året. Vi står tyvärr inför ännu ett år i ovisshetens tecken. Vi vet inte var försvaret är på väg och än mindre vart vår omvärld är på väg, vilket är mycket oroande. Att det ännu inte finns något klart och tydligt strategiskt bedömande som behandlar dessa frågor är beklämmande. Här bär såväl tidigare socialdemokratiska regeringar som nuvarande allians ett stort ansvar. Våra politiker tar inte ansvar.

Illavarslande tendenser finns, något som jag redan tidigare tagit upp. Jag tänker då närmast på Combat-Kalle som mer än en gång har visat sitt fula tryne. Många av dem lever i en liten missionsbubbla och efter ett par eldöverfall i ökenland tror de sig ha sett ljuset. Dessa uppdrag och missioner blir svaret på allt det som det framtida försvaret behöver. Som en följd av detta klär de sina debattord i svart eller vitt och värnpliktsförsvaret får klä skott för allehanda angrepp, gång efter annan. Många av de som angriper värnpliktsförsvaret har inte en aning om vad de angriper, helt enkelt eftersom de aldrig har sett de delar som faktiskt fungerade. Enligt dem så är det inte ens värt att pröva om en begränsad värnpliktsmodell skulle kunna fungera, något som annars skulle vara intressant att utvärdera. Tyvärr så tar dessa debattörer alldeles för mycket plats.

Från politikerhåll kommer samtidigt pinsamma, kortsiktiga överväganden och ogenomtänkta åsikter som får stå oemotsagda. Det strategiska resonemanget saknas. De, politikerna alltså, tycks tro att deltagandet med expeditionskårer i främmande land fungerar som en försvarsförsäkring för det fall att Sverige skulle komma i kläm. De har glömt att läsa det finstilta i försäkringen - att den inte alltid gäller. För vad händer i de fall då våra amerikanska, brittiska, tyska och franska vänner inte har tid, råd eller resurser att hjälpa till? Vågar vi verkligen lita på det.

Låt oss för ett ögonblick göra en tillbakablick till vad som en gång var. Under 1900-talets senare hälft bestod armén av som mest 37 brigader. Så sent som 1996 bestod försvarsmakten av 600.000 soldater. Många av brigaderna avvecklades genom försvarsbesluten under 1990-talet och år 2000 och idag består beredskapen av 0 (noll) brigader. På mindre än tjugo år har det mesta kommit att avvecklas utan att någon egentligen har förstått hur det har gått till. Kvar är en liten expeditionskår och ett koppel heltidsanställda soldater - med 1-2 månaders uppsägningstid.

Expeditionskåren Anno 2012 bådar inte gott inför framtiden.

Det bortglömda Sverige

Ämnet historia är inte högt värderat i genomsnittssvenskens medvetande. Särskilt inte om det finns KRIG inblandat. Då flyr den konflikträdda svensken. Ett exempel på motsatsen finner vi i USA, ett land som många refererar till som okunnigt, historielöst och ganska tomt på våra rika traditioner. Helt fel. Alldeles oerhört fel. Men, men det är ett helt annat ämne som jag kanske får skriva om i ett alldeles eget inlägg.

Det är i vart fall befriande att ta en titt på John Chrispinssons nya bok. Själv har jag bara fått chansen att bläddra i en bok som ännu inte låg på bokdiskarna, men bläddrandet gav mersmak - något som Dick Harrison bekräftar. Spontant känns det som att Chrispinsson tar upp ett intressant ämne och jag hoppas därmed att boken får en bra spridning. Tyvärr så kanske många förknippar författaren med lite taffliga tv-insatser och inte alltid fingertoppskänsliga intervjuer. Men som författare tror jag att han passar bättre.

Det är dags för historia att ta plats igen. Känn stolthet. Andas traditioner. Glöm inte gamla misstag. Låt historien leva i nuet.

Jaha, och vad kommer sedan?

Journalisterna försöker bräcka varandra i triumferande rubriker. Bäst på listan, när jag tittade runt i all hast, var en lokalblaska som stoltserar med rubriken "De gläds över ett fritt Libyen". Jo jag tackar.

Som vanligt tänker inte folk längre än näsan räcker. Efter sol kommer regn och efter diktator kommer, vadå? Precis som med Irakkriget skördas inledningsvis stora militära framgångar - och då tänker jag på västs insats. Den här gången har vi själv varit med på ett hörn även om det har varit gnissel på hemmafronten, något som har debatterats flitigt, inte minst på Wiseman.

Nej, ingen tänker på allt det där jobbet efteråt. Städjobbet. Återuppbyggnaden. Oljan. Vad vet vi egentligen om rebellgänget och deras agenda? En given följdfråga är om de vet det själva. Risken är uppenbar att en kontroversiell herres uttalanden trots allt inte är helt offside. "What do we get out of it?". Kanske en fråga man borde ha ställt sig tidigare.