När retoriken blir viktigare än innehållet

Det var en gång ett land i norr. Ett land som tronade på minnen från fornstora dagar. Och landet i norr hade förstås en försvarsmakt, som så många andra länder.

I hundratalet år hade landet förlitat sig på värnplikt, men dessa tider var förbi. De Nya politikerna hade röstat igenom att försvaret skulle bemannas genom frivillighet.

Försvaret började rekrytera personal med klatschiga filmer och spännande webblösningar. Män och kvinnor lockades till försvarsmakten och allt syntes lyckligt och bra. Rekryterna provade på det militära och tyckte det var häftigt och kul.

Efter ett tag så tyckte de Nya politikerna att försvaret slarvade med sina pengar. De begärde att få titta på siffrorna i detalj och tog därefter bort några stora poster. Ingen av dem förstod helt och hållet hur de olika posterna hängde ihop och den exakta konsekvensen av de strykningar som gjorts, men det gjorde ingenting. De visste att ingen skulle klaga. Inga viktiga väljare alltså. Statsministern dristade sig till att kalla försvaret för ett särintresse, vilket skapade lite buller. Men det blåste snabbt över. De Nya politikerna ville bli omvalda och de visste att försvaret var en bra budgetregulator.

Snart så började några debattörer argumentera för att det inte stod rätt till. De ungdomar som lockats till det militära slutade sin anställning alldeles för tidigt. Antalet kör- och flygtimmar minskade. De stora övningarna lyste med sin frånvaro. Det pekades på att lönen var för låg. Överbefälhavaren varnade för att försvaret bara kunde hålla ut i en vecka. Det blev stora rubriker.

All kritik avfärdades raskt av de Nya politikerna. Befälhavaren blev uppläxad. Alla försvarssiffror pekade minsann i rätt riktning – rekryteringen gick enligt plan. De Nya politikerna upprepade gång efter gång att försvarsmakten numera var användbar, tillgänglig och flexibel. Det gamla värnpliktsförsvaret var därmed avskrivet som oanvändbart, otillgängligt och oflexibelt.

De Nya politikerna hade inte någon direkt erfarenhet av de utmaningar som försvarsmakten stod inför, men vad spelade det för roll. De förde regelbundna samtal med alla inblandade och dessutom kommunicerade de med alla media som stod till buds. Mängden samtal var viktigt. Retoriken var viktig. De gjorde klart att det förelåg en bred politisk samsyn. Det gällde att se framåt – att se förbi de dagsaktuella utspelen. Det handlade om att värna kommande generationers trygghet och säkerhet. De Nya politikerna var på rätt väg. De Nya politikerna hade inte gjort enda fel. Allt var rätt. Alla andra hade fel. De Nya politikerna visste bäst. Alltid.

Plötsligt en dag så stod landet i norr inför ett test som ingen hade kunna förutse. Den situation som ingen trodde kunde uppstå uppstod. Ett nytt Georgien eller ett sönderfall likt Jugoslavien: Vem hade trott att det skulle hända i landets närområde? Det var dags för särintresset att skrida till verket.

Landet i norr kämpade tappert mot de utmaningar som de ställdes inför. Problemet var bara att de hade för lite flygplan, knappt några fartyg och alldeles för lite soldater. De enstaka förband som var gripbara hade inte samövat och var därmed begränsat användbara. Det var många vakanser, vilket ledde till otillgängliga förband. Samhället lamslogs, flexibiliteten lyste med sin frånvaro och de Nya politikerna såg med förvåning på utvecklingen. Det här skulle ju inte hända - det kunde ju inte hända!

Landet i norr tog fram sitt trumfkort. De hänvisade till sin ensidiga solidaritetsförklaring och gjorde ett stort internationellt nummer av de utmaningar som landet i norr stod inför. De möttes av tystnad och försiktighet. Det gick trögt. Det fanns inga löften, inga tvång och framförallt ingen dubbelriktad solidaritetsförklaring. På några månader var konflikten över. Ingen kom till hjälp, helt enkelt eftersom ingen behövde hjälpa till.

Till sist så gick det inte så bra. Landet i norr tvingades till eftergifter, tappade lite mer inflytande och stod som förlorare. Män och kvinnor hade fått sätta livet till. Östersjöbalansen hade förskjutits på nytt, trots att ganska begränsade värden hade stått på spel.

Hur gick det sen? Jo, militärerna argumenterade för mer pengar och de fick mer pengar, precis som i efterspelet till andra världskriget. De Nya politikerna kom tillbaka till makten och hedrade soldaten. Men så småningom återgick allt till det normala. ”När fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten”. Eller, hur var det nu igen?