”Something is rotten in the state of Sweden”

För att travestera på William Shakespeares Hamlet: Det är något som inte står rätt till och det gäller dessvärre några av våra försvarspolitiker i Sverige.

Jag har gradvis noterat den alltmer infekterade debatten mellan så kallade försvarsbloggare och M-politiker. Frågan är vad det beror på och varför det har blivit så? Även om det ligger nära tillhands att stödja sig på det gamla talesättet att det inte är ens fel att två träter, så tycker jag mig se ett mönster.

Det är ett relativt nytt fenomen där bloggare tillsammans blir till en maktfaktor. Länge har det varit ett spel mellan politiker och journalister, men i takt med en tuffare ekonomi för mediekoncernerna så tvingas de till att prioritera sin journalistik. Det har bland annat fått till följd att nästan ingen av våra stora dagstidningar eller public service mäktar med att seriöst följa och än mindre analysera de försvarspolitiska utspelen. Politikerna har därmed kunnat härja fritt i ett område som intresserar en – som det verkar – allt mindre del av svenskarna.

Glädjande nog så har försvarsbloggarna bara på några år lyckats fylla ett tomrum inom journalistiken. Flera av skribenterna jobbar inom försvaret eller försvarsnära, vilket innebär att de har mycket god insyn i olika delar av verksamheten. Detaljrikedomen i inläggen, som publiceras nästan dagligen, håller många gånger hög nivå. Tillsammans utbyts och delas information som belyser och testar påståenden och förslag från politikerskrået. Allt är förstås inte rätt i alla delar, men även här visar sig styrkan med bloggarna. Felaktiga påståenden rättas och någon tar vid där någon annan har slutat. Det fungerar lite som skapandet av Wikipedia eller öppen källkod – en slags lyhördhet och transparens mellan de olika användarna. Tillsammans blir resultatet imponerande starkt.

Häromdagen så lyssnade jag på ett radioprogram där bland annat Eva Hamilton (verkställande direktör för Sveriges Television) deltog. En ung lyssnare ringde in och frågade varför SVT inte syns, vilket fick Eva att skratta till. Vad menar du, vi sänder ju tusentals timmar dygnet runt, svarade hon? Men ni syns ju inte, fortsatte lyssnaren, och det stod klart att de inte talade samma språk. Den unga lyssnaren tittade nämligen inte på tv utan bara på program på webben och via sociala medier. För oss lyssnare stod det lika klart att Eva inte riktigt förstod den målgrupp som valt bort traditionell tv. Något liknande tycks ha uppstått bland försvarspolitikerna som inte verkar förstå sig på hur de ska hantera de bloggare som har övertagit granskningen av och kommunikationen med politikerna.

Oförståndet bland politikerna visar sig främst genom att huvuddelen bara kommunicerar på traditionellt sett via gammelmedia.  De som trots allt har upptäckt sociala medier väljer ett kommunikationsmönster som påminner om användandet av gammelmedia. Det gör att bloggkollektivet – tillika väljare – står helt frågande inför alla obesvarade frågor och oviljan till kommunikation. Hallå, varför svarar ni inte? HALLÅ … ropar bloggarna. Men utan seriösa svar. Och det är precis just här som konflikten börjar.

De nya moderaternas försvarspolitiker verkar ha intagit en von-oben-attityd till bloggarna. Vem döljer sig bakom en anonym profil och vad har en anonym person egentligen för trovärdighet, tycks de tänka? Det blir lite som en strid mot en osynlig fiende och det passar inte alls det gamla politiska maskineriet. Istället så tillämpas maktspråk i form av förminskning eller fördummande av bloggarna. Det finns flera exempel på detta.

Ett återkommande tema är att vi bloggare vill återgå till det gamla invasionsförsvaret, vilket är ett påstående som ibland används av Karin Enström. Hon talar om att det är ”några” som vill detta och det är ganska uppenbart vilka dessa ”några” är. Det finns mig veterligen inte en enda bloggare som vill återgå till det gamla, men påståendet är ett enkelt sätt för de nya moderaterna att förminska eller fördumma de som ifrågasätter det nya försvar som moderaterna argumenterar för.

Nonchalans tillämpas ofta, bland annat av försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren. Inte en enda gång har hon bemött någon av de otaliga frågor eller kommentarer som har ställts i bloggosfären. Istället maler hon på med enkelriktad kommunikation i form av artiklar och kommentarer, där hon allt som oftast använder samma ord, men med olika ordföljd. Det är som ett propagandaministerium från 40-talet där läsaren indoktrineras till att tro att det nya försvaret är nydanande flexibelt i en miljö som är komplex och oförutsägbar. Hon utnyttjar sociala medier till att trycka ut information, gärna samma saker en masse. Mest oroande är att hon tycks helt ointresserad av en dialog med sina väljare, såvida de inte ograverat ställer upp och bekräftar det hon har skrivit och sagt. Det blir som ett Facebook där det bara finns ”like-knappar”.

Nästa steg i konflikten uppstår då de som tar sig tid att läsa alla inlägg från försvarsbloggarna inser att saker och ting inte stämmer överens med den enkelriktade kommunikationen. Det uppstår frågetecken, både bland läsarna av alla bloggar och i gammelmedia. Precis som tidigare så väljer de nya moderaterna att vara kallsinniga. Påstått siffertrixande skulle med lätthet kunna redas ut med dialog på nätet, men istället nonchaleras initierade inlägg och det mals på med samma gamla vanliga budskap. I bästa fall ges en kommentar i ett twitterinlägg, där det meddelas att läsaren inte har förstått eller så hänvisas till samma gamla tema som följer av de otaliga artiklarna i gammelmedia. Det verkar vara en oskriven regel att en M-politiker aldrig kan ändra sig och inte heller kan de erkänna ett fel eller misstag. Ty riket är ditt och makten och härligheten ... Är det kanske så vi ska tolka bristen på dialog?

Innan Sten Tolgfors rycker in nästa gång, för att försvara sina M-kollegor mot de syrligheter som förekommer i sociala medier, så vill jag ge följande råd till de nya moderaternas försvarspolitiker: 

• Försök att besvara frågor och bemöt artiklar som skrivs.
• Behandla försvarsbloggarna med respekt.
• Var ärlig. Skriv inte att hela Sverige kan försvaras när vi vet att det inte går.
• Våga erkänna fel och stå upp för misstag. 

Om ni tar till er dessa enkla råd så tror jag att diskussionen blir så oerhört mycket bättre. Försök att lämna strutsmentaliteten, tack.