söndag 8 januari 2012

Försvarsfrågan - vem tar befälet?

Inför stundande rikskonferens i Sälen infinner sig en stilla undran, nämligen om det egentligen finns en försvarspolitik värd namnet. I Sverige alltså. Det räcker med en titt i dagstidningarna för att konstatera att försvarsfrågorna lyser med sin frånvaro. Det närmaste vi kom en debatt i närtid var frågan om Libyen, och då handlade det mer om Juholt och drogade barnsoldater. En mer nyanserad debatt drivs istället på ett antal bloggar, något som har fått försvaret att öppna en och annan miniblogg för exempelvis armén och flygvapnet.

Från politikerhåll verkar det råda näst intill totalt mörker. Vad händer egentligen på politikerfronten?

VÄNSTERPARTIET vill å ena sidan utreda möjligheten att återinföra värnplikten, vilket kan tyckas vara lovvärt, men å andra sidan vill de verka för fortsatt nedrustning. De är över huvud taget inte trovärdiga och kan bara ses som ett nedrustningsparti. De har aldrig någonsin verkat för ett starkt försvar och kommer inte heller att göra det inom överskådlig framtid. Därmed lämnar vi det gamla kommunistpartiet utan någon närmare kommentar.

MILJÖPARTIET räknar var tionde invånare inom sitt röstetal och borde därmed vara ett parti att räkna med. Under rubriken "Vår politik", på deras hemsida, hittar vi allt från klimat till jämställdhet, men ordet försvar lyser helt med sin frånvaro. Valmanifestet har 36 punkter men ingenting försvarspolitiskt. För att hitta ett svar på försvarsfrågan går vi istället till miljöpartiets politik A-Ö. Där står det att vi ska gå före på nedrustningens väg och minska våra militäravgifter. På sikt vill de avskaffa det militära försvaret helt. Uppenbarligen räcker det inte med den juholtska expeditionskåren. Miljöpartiet har inte heller någon försvarspolitik, bara en nedrustningspolitik. Peter Rådberg, tillika medlem i försvarsutskottet, deltar därmed i den kommande Rikskonferensen som ett ombud för ytterligare nedrustning.

KRISTDEMOKRATERNA för en tynande tillvaro och så även inom försvarspolitiken. I deras valmanifest med 89 viktiga punkter noteras att staten ska ta ansvar för att det finns en nationell symfoniorkester och kör. Kanske ska vi möta fienden med sång för det står ingenting om att det ska finnas en nationell försvarsmakt. Ordet försvar nämns över huvud taget inte bland de 89 punkterna.

Deras ansikte utåt, Mikael Oscarsson, låter i sitt "stora försvarstal" från december 2011, meddela att vi inte behöver dra ner på vårt försvar, tack vare våra goda finanser. Jag vet inte vilken planet denna människa befinner sig på, men uttalandet är ju skrattretande. Det finns ju knappt något att dra ner på - vad menar han egentligen? Samma tal innehåller mängder med gallimatias som inte heller kan tas på allvar. "Jag tror att vi i dag inser att Sverige - också i vår tid - behöver ett starkt försvar." Han talar med kluven tunga - storvulet, men de vackra orden klingar falskt. Jag tvingas konstatera att "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning".

Vi närmar oss FOLKPARTIET som med sin partiledare Jan Björklund, tillika före detta arméofficer, flera gånger har slagit på försvarstrumman. Vi minns kriget i Georgien, bara några år bakåt i tiden, där Björklund gjorde helt om och fick kalla fötter.

Björklund är dock en taktiker med makten för ögonen. Gissningsvis har han medvetet bestämt sig för att inte driva försvarsfrågorna för hårt eftersom en allians kräver samförstånd. Vi vet ju att folkpartiet är medlem i den allians som delvis har drivit igenom den socialdemokratiska linjen, en linje som etablerades av Juholt vid utskottets roder. De har avskaffat värnplikten (i fredstid), något som klart deklarerar på sin hemsida. Visserligen så sätter folkpartiet upp några mål som förtjänas att nämnas, bland annat att armén ska kunna mobilisera fem mekaniserade brigader, och det finns också en vision om en kombination av heltids- och kontraktsanställda. Problemet är att det inte är något som drivs tillräckligt hårt (eller tillräckligt högljutt), för det drunknar i det allmänna som skola, vård, omsorg. Det framgår inte heller hur exakt det ska gå till.

Hoppet står möjligen till Allan Widman som är partiets försvarspolitiske talesman. Han verkar ha ordning på sin kompass och ärligt talat så tror jag han har goda avsikter. Det som är bra med Widman är att han har en fot i myllan, vilket alldeles för få försvarspolitiker har. Problemet är att han är i minoritet och att han ingår i en allians som har verkställt det socialdemokraterna påbörjade, precis som har nämnts ovan. Här ser vi lite av problemen med den blockpolitik som finns i Sverige, något jag ska återkomma till i ett senare inlägg. Widman tvingas ställa in sig i ledet och samordna sig med övriga allianskamrater. Jag tror dessutom att han är för svag för att på egen hand driva denna fråga. Det behövs allianser inom alliansen och över blockgränserna. Svensk politiks stora svaghet gör sig gällande.

MODERATERNA har länge drivit linjen att vi ska ha ett starkt försvar, men de nya moderaterna har övergett denna tanke. Visserligen går det att hitta en del vackra ord i moderaternas idéprogram, men från ord till handling verkar något ha gått förlorat. Det går inte att leva på gamla meriter och de nya moderaterna visar tydligt att så är fallet. Anders Borg och ekonomin har fått styra, vilket bland annat fick Mikael Odenberg att packa väskan och gå.

Moderaternas ansikte utåt, om vi för ett ögonblick glömmer Sten Tolgfors, är påläggskalven Cecilia Widegren. Proffspolitiker sedan 25 års ålder, född 1973. (På utbildningsfliken på hennes cv står det för övrigt "pol.mag studerande", vad det nu är. Har hon en examen eller inte?) Hon uttalar sig ganska bestämt för att vara en relativt ny medlem av försvarsutskottet och för bara några månader sedan skrev hon att "försvarets rekrytering är en succé". Stanna upp och tänk på den frasen ett ögonblick. Vi har ett försvar som på knappt ett par decennier har bantats från 600000 man till 30000. Mängder av de som har sökt har fallit ifrån och Widegren pratar om succé. Tala om att sminka en gris; att hänvisa till kejsarens nya kläder. Man tar sig för pannan. Och detta är sagt och skrivet av en person som ska driva försvarsfrågor i Sveriges största politiska parti.

Parhästen Tolgfors, tillika före detta vapenvägrare, låter publicera följande uttalande på regeringens hemsida, vilket är talande i sig självt. Observera att vi enligt honom har vi avsevärt ökat försvarsförmågan.

"Regeringen och riksdagen har besluta om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar. Vi stärker samhällets krishanteringsförmåga genom att ta bort det tidigare stuprörstänkandet och har samlat krisberedskapen i en ny myndighet."

En intressant detalj är att att Anders Borg har visat noll intresse på försvarsfronten. Tvärtom så verkar han ha motarbetat alla tankar på att skjuta till pengar till försvaret.

Summa summarum så är de nya moderaterna långt från de gamla moderaterna i försvarsfrågan. Jag ser inte längre dem som bärare av en stark, försvarsvänlig politik. Precis som folkpartiet så har de anammat nedmonteringens linje, men till skillnad från folkpartiet finns det ingen som ens internt försöker driva en pragmatisk linje.

CENTERPARTIET återstår för att alliansen ska bli komplett. Talesmannen Staffan Danielsson är aktiv och har till och med en egen blogg där han gör sig hörd. Han finns också med på försvarsbloggarens Wisemans lista över bloggar.

Danielsson verkar vara en sund person, men politiskt verkar han inte vara beredd att gå lika långt som folkpartiet. De senares krav på återupprättande av militär närvaro på Gotland är ingenting han verkar stödja. Däremot så verkar han inte helt avvisa NATO-tanken. Åter igen är det en stor försiktighet och ett passivt stödjande av de gjorda reformerna som lyser igenom. Inte heller här ser jag en frontfigur utan snarare en person som gillar att nysta i de små frågorna, i bakgrunden. Anmärkningsvärt är att centern i sitt idéprogram hänvisar till att "Sveriges militära försvar ska tryggas med egna medel". Det känns inte riktigt realistiskt sett i förhållande till de beslut som de har varit med att fatta.

Även centerpartiet står och lovar saker utan realistisk grund.

Återstår SOCIALDEMOKRATERNA med Håkan Juholt i spetsen. Sedan tidigare står det klart att Juholt har varit en av förgrundsfigurerna när det gäller demonteringen av det militära försvaret. På samma tema verkar socialdemokraterna inte riktigt veta vad de vill och vart de är på väg och  Peter Hultqvist har redan visat stor otydlighet i samband med Libyen-krisen.

Vidare så innehåller deras hemsida flera hänvisningar som är förvirrande. De skriver att "omställningen till ett modernt, effektivt och folkligt förankrat försvar måste fortsätta". Hur folkligt är ett yrkesförsvar, undrar vän av ordning? Det framgår också att Sverige ska vara militärt alliansfritt, men hur vi ska klara av att försvara Sverige när vi knappt klarar att sätta upp en bataljon i Långtbortistahn är i sammanhanget obegripligt.

SVERIGEDEMOKRATERNA går jag inte närmare in på eftersom de helt verkar sakna en försvarspolitik med substans. Om någon läsare är av en annan uppfattning så får ni gärna göra er hörda.

- - - - - - - - - - -

Det kan tyckas vara en ytlig och alltför övergripande summering av våra politiska partiers syn på försvarsfrågorna, men min poäng är att det inte finns något politiskt parti som på allvar driver försvarsfrågan. Det finns inte heller någon enskild politiker som vågar stå upp, på allvar, och som kan vara obekväm försvarare av viktiga framtidsfrågor som drunknar i de allmänna, grova överenskommelserna. Behovet av att "vara överens" och att agera knapptryckare är större än enskilda frågor. Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" blir alltmer relevant.

Det preliminära programmet för Folk och Försvars Rikskonferens den 15-17 januari 2012 ger inte heller några större förhoppningar (även om nämnda Anne-Marie Pålsson faktiskt deltar under dag två).

Jag är djupt oroad över försvarets utveckling och vilka konsekvenser de snabba nedläggningarna har fått. Det är beklämmande att vi har försatts i denna situation. Det är ytterst politikerna och deras avsaknad av strategisk analys som har försatt oss i denna situation. Sveriges folk inte inte getts tillfälle att ta del av vare sig diskussionen eller en analys (som alltså inte finns). Tillfälliga nycker och ett maktspel bakom kulisserna har tillåtits ta överhanden.



12 kommentarer:

  1. Jag tror att ingen kommer att ta tag i frågorna på politisk nivå, varför FM får fortsätta att driva roderlöst ett decennium till.
    Och om det senaste decenniet visar något, så är det att FM far illa under sådana förhållanden.

    En tydlig politisk styrning, med en realistisk långsiktig strategisk approach, är mycket viktigare än en diskussion om si eller så många miljarder i anslag.

    SvaraRadera
  2. @ Per A: Jag delar helt din uppfattning, en tydlig politisk styrning är vad som behövs. I avvaktan på den så gäller det att visa flagg, att debattera och synas.

    SvaraRadera
  3. Märkligt att ingen av alla pensionerade generaler, som efter att ha slutat i firman plötsligt vågar säga vad dom egentligen tycker, inte slår sig fram som försvarspolitiker.

    Ekeby 5.1

    SvaraRadera
  4. Stagecoach,

    Jag har läst. Och är inte så lite imponerad av Din analys. Problemet är dock att det här med försvar och säkerhet inte är eller på länge varit "the flavour of the day"".

    Mvh

    Allan Widman

    SvaraRadera
  5. Gustav Wasa sa...

    Om man vill komplettera ovanstående lista, så kan det vara värt att notera att riksdagens utrikesutskotts ordförande Karin Enström (M) alltjämt är Försvarsberedningens ordförande.

    Vad den senare institutionen företagit sig de senaste åren sedan betänkandet i juni 2008 är svårt att mer exakt sätta fingret på, men en Försvarsberedning håller sig likväl Sverige alltjämt med.

    Mycket talar för att det inte alltid är partiernas försvarspolitiska talespersoner, som i formativa skeden spelar de avgörande rollerna.

    Raden av utredningsuppdrag som Johan Munck och Anders Svärd (C) innehaft respektive kundlistan som Jan Nygren (S) haft i bolaget ISAK det senaste decenniet talar för att dessa tre varit av central betydelse åtminstone för den försvarspolitiska agendan.

    Försvarsminstrar komma och gå, men ärendena och deras beslutsunderlag bestå.

    http://www.isak.se/swe/medarbetare.html

    SvaraRadera
  6. Tragiskt att vi satsar ca 40 miljarder och vi har en sån lite uteffekt. Anser själv att försvaret inte behöver mer resurser i form av ökade anslag. Däremot behöver man se över hur man disponerar de pengar man har och maximerar uteffekten av dessa. Stoppa rundgången av pengar mellan olika försvarsmyndigheter, öka volymen färdiga förband, skär ner administrationen. återskapa balansen i befälsstrukturen. Bara faktum att vårt lilla försvar har ca 10 000 officerare anställda talar sitt tydliga språk om vår effektivitet.
    Återinför sunt förnuft.




    Charlie Spartan

    SvaraRadera
  7. Ska ett land verkligen ledas utifrån vad som är "flavour of the day". Det politiska ledarskapets professionalism och integritet imponerar inte...

    SvaraRadera
  8. @ Allan: Tack för feedback.

    Det problem du tar upp, att det här med försvar och säkerhet inte direkt är "flavour of the day", slår faktiskt tillbaka på dig själv, om du ursäktar. Din uppgift som riksdagsman är att göra det smakligt. Du har att förse dina kollegor och svenska folket med kunskap och byggstenar. Det är bara att mala på. Påverka, argumentera, bygg förtroende, skapa förståelse. Fortsätt i samma anda, du är rätt ute. Men ge inte upp. Du behövs, men du måste vara beredd att stå upp.

    SvaraRadera
  9. Stagecoach,

    Du har helt rätt. Vi har precis de försvarspolitiker vi förtjänar. I motsvarande norska utskott sitter bl.a. en före detta utrikesminister ordförande. När jag senast debatterade försvar i Finland var två presidentkandidater närvarande i panelen. Vi har inte lyckats förklara den existensiella betydelsen för det svenska follket. Därför är också folkförankringen, alltings grund och fundament, på god väg att förslösas. Som en god vän en gång sa; "först förlorar vi förmågan till försvar, sedan viljan". Det är hårda ord som kan avfärdas som alarmism, men faktum är att förmåga och vilja rent politiskt är två oskiljbara enheter.

    Allt gott

    Allan Widman

    SvaraRadera
  10. "Du behövs, men du måste vara beredd att stå upp" skriver du till Allan Widman.

    Allan undantagen, så är det tillräckligt många politiker som ägnar sig åt Stå-Upp just när det gäller försvaret. Många är de politiker som kallar armodet "modernt" och "användbart". Att sedan dra till med "ökad försvarsförmåga" och "folkligt förankrat" kan sänka vilken Stå-Upp-publik som helst.

    Av debatten att döma är Försvarsmaktens största problem just nu att officerare envisas med att vara vid liv, fast att 50-årsdagen är passerad. Detta brukar internationellt sett inte utgöra något problem, men i landet Annorlunda skall givetvis officeren stappla direkt från aktiv stat in på ålderdomshemmet, i den mån vederbörande kan stå upp.

    SvaraRadera
  11. Fyndigt Sumatra. Jag är böjd att hålla med om dina slutsatser. "Stå upp" kan onekligen böjas och bändas på många sätt.

    SvaraRadera
  12. Jag undrar vad Allan Widman och hans partikamrater har gjort för försvarsviljan.
    För att folk ska vilja betala för ett försvar måste de känna att de har något att försvara! Om den politiksa ledningen gör sitt bästa för att såga sitt eget folk och kultur så blir det svårt att börja bräka om brist på försvarsvilja.
    Ni har varit med och devalverat värdet i att ha svenskt medborgarskap, ni har med frenesi förnekat att något "svenskt" eller att "svensk kultur" existerar.
    Vad är som ska försvaras? barnbidraget eller en bastuklubb i sthlm? pridefestivalen? eller är det friskolereformen? partistödet?
    Allan Widman och hans likar jobbar stenhårt på att nedmontera landet Sverige så kom inte om gnäll om försvarsvilja.

    SvaraRadera

Bloggintresserade