söndag 28 mars 2010

I rikets tjänst - något för svensk militär att ta lärdom av?

Några trodde kanske att det var ett försenat aprilskämt, men det var faktiskt sant. Den 2 april 1982 invaderades Falklandsöarna av Argentina. Ett par månader senare och knappt tusen stupade soldater var kriget över.

Häromdagen blev jag påmind om en del av historien när jag läste om korpral Ian Bailey, då en 22-årig fallskärmsjägare vid ”the Parachute Regiment”. Han tillhörde en pluton i tredje bataljon som hade till uppgift att ta terräng i närheten av Mount Longdon. De stoppades dock av kraftig kulspruteeld och tvingades att ta skydd. Här följer delar av hans egen berättelse:

"Then we got the first grenades; they were just bouncing down the side of the rock face. We thought they were rocks falling, until the first one exploded. One bloke caught some shrapnel in the backside. He was the first one in the section to get injured, not badly but enough to put him out of the fighting. The small-arms fire followed soon after. People were getting down into cover again then. Because we had got funnelled, we weren’t really working by sections now; the nearest private soldier to you just stuck with you. Corporal McLaughlin, the other leading section commander, was ahead of me now. He and his men were getting the small-arms fire. It was keeping his group pinned down but no one was being hit in either of our sections. There was a lot of fire on the right, where 6 Platoon was going up but it was quiet on the left where 4 Platoon was coming up after hitting the minefield."

Den enda vägen framåt var anfall och här spelade korpral Bailey en nyckelroll. Han samverkade med sergeant Ian McKay som ledde en av grannplutonerna.

"Ian and I had a talk and decided the aim was to get across to the next cover, which was thirty-five metres away. There were some Argentinian positions there but we didn’t know the exact location. He shouted out to the other corporals to give covering fire, three machine-guns altogether, then we – Sergeant McKay, myself and three private soldiers to the left of us – set off. As we were moving across the open ground, two of the privates were killed by rifle or machine-gun fire almost at once; the other private got across and into cover. We grenaded the first position and went past it without stopping, just firing into it, and that’s when I got shot from one of the other positions which was about ten feet away. I think it was a rifle. I got hit in the hip and went down. Sergeant McKay was still going on to the next position but there was no one else with him. The last I saw of him, he was just going on, running towards the remaining positions in that group. I was lying on my back and I listened to men calling each other. They were trying to find out what was happening but, when they called out to Sergeant McKay, there was no reply. I got shot again soon after that, by bullets in the neck and hand."

McKay stupade och belönades med Victoria Cross, den främsta militära tapperhetsutmärkelsen. Bailey överlevde och fick Military Medal, också en tapperhetsmedalj. Bailey igen:

"I was told that on the boat back to Ascension Island, General Bramall came on board and gave the lads a tremendous speech. Afterwards he was asked the question. 'Sir, why did you send the Parachute Regiment?' His reply was short and to the point: 'Gentlemen, because I wanted to win."

Med denna historia i åtanke undrar läsaren förstås vad jag menar med hänvisningen till svensk militär? Ja, det beror på att historien inte är slut här.

Bailey, sedermera kapten, överlevde trots sina skottskador och stannade ytterligare 20 år vid fallskärmsregementet. Men till sist tog skadorna tog ut sin rätt, främst nackskadan, och 2002 lämnade han armén. Sju år senare hände något mycket märkligt.

En av skadorna gjorde sig påmind igen och efter närmare analys upptäcktes en kula i höften. Han tvingades till operation och som en följd kunde han inte jobba vidare som "security guard". Han förlorade jobbet. Det ena ledde till det andra och så småningen fattades ett svårt beslut. Han lade ut sina medaljer till försäljning som gick för otroliga 84.000 pund! Naturligtvis ett välkommet tillskott till kassan, men hela situationen väcker mer frågor än svar. Varför var denne krigshjälte över huvud taget tvungen att sälja sina medaljer? Trots flera kontakter med det brittiska försvarsdepartementet stod ingen hjälp att finna. Hela situationen var förstås en konsekvens av att ingen hade hittat kulan i höften – som sedermera ledde till att han tvingades sälja sina medaljer - men detta ville hans tidigare arbetsgivare inte kännas vid.

Hela förhållandet får mig att tänka på den svenska försvarsmakten (långsökt jag vet, men icke desto mindre), och ytterst den Riksdag som fattat beslut om utlandstjänstgörande svenskar, där ingen av dem på allvar vågar diskutera och än mindre ta ansvar för konsekvenserna. Bloggaren Wiseman har tagit upp detta ett par gånger tidigare och senast även överbefälhavaren, Sverker Göransson. Sent skall syndaren vakna, om ens någonsin.

1 kommentar:

  1. Ett mycket intressant inlägg. Historien om Gurkhaveteranerna är ju inte heller speciellt smickrande för imperiet. T o m i mycket modern tid har de fått patetiska ersättningar, långt under de nationella brittiska.

    SvaraRadera

Bloggintresserade