”Det är inget fel på förändring, bara den går i rätt
riktning” Winston Churchill.
Jag har tyvärr inte den tid som krävs för att gå på djupet i
ämnet försvarspolitik (dock så är jag i gott sällskap för det är knappt några
journalister som gör det heller, tyvärr). Det finns andra som hanterar grovjobbet
bättre, som Wiseman och Skipper för att ta ett par bra exempel, och jag väljer
därför att helt kort dela med mig av några allmänna funderingar.
Den ständigt återkommande frågan är varför försvarsfrågor
inte väcker folks intresse? Fråga vem som helst på gatan om det klassiska
”skola, vård, omsorg” och alla har en åsikt. Alla befinner sig någonstans på skalan,
antingen själv eller via någon anhörig, och de kan därför relatera till den
politik som handlar om de tre. Av förklarliga skäl så flockas också de
politiska partierna kring de heta ämnena då det finns många röster att vinna.
Det har på sätt och vis gått kvartalsekonomi i politiken. De lätta ämnena blir
det som politikerna går till val på och försvarspolitik är inget lätt ämne. En
försäkring för framtiden är sällan något som gemene man är intresserad av. Ärligt
talat: hur många 20- och 30-åringar bryr sig idag om sin pension?
Tidigare, med värnplikten som bas, så kunde nästan alla
relatera till det militära. En del hade positiva erfarenheter, andra negativa,
och det gällde oavsett generation. Det fanns en nerv någonstans i dialogen som
kittlade, lockade eller triggade i någon riktning. Oavsett vilken uppfattning
som företräddes så var det positivt eftersom försvarsfrågor berörde. Jag tror
absolut att det var till Sveriges fördel att det fanns ett tvång som ledde
till delaktighet. De flesta förstod också att det fanns ett potentiellt yttre
hot att förhålla sig till.
Istället för det drastiska beslutet att helt sonika avskaffa
mer än 100 års värnplikt hade vi kunnat välja en annan väg. Det hade varit
lämpligt att utreda och värdera olika alternativ, och för det hade krävts en bred
diskussion kring nutida och framtida hotbilder. Så skedde inte utan istället raderades
värnplikten med ett pennstreck. Vi svenskar brukar annars vara världsmästare i tidskrävande
utredningar – i skarp kontrast till snabbt beslutsfattande – men denna gång var
processen omvänd. Olyckligt nog.
I den uteblivna hotbildsinventeringen hade så mycket mer än
det strikt militära kunnat vävas in. Just nu så är det aktuellt med allt från
miljö- till IT-hot, som ett par alternativ, och varför hade inte de kunnat bli ett
par målbilder för den ”nya” värnplikten (sett som en travesti på de ”nya” moderaterna,
kanske)? Här fanns möjligheten att väva in en mängd olika teman som hade mynna
ut i något riktigt bra. Här nedan följer några alternativ som hade kunnat
beaktas:
- Alla män och kvinnor hade fått göra den ”nya”
värnplikten med tillhörande ”kri(g)splacering”. Det tidigare undantaget för
kvinnor hade kunnat tas bort för att istället skapa en delaktighet över hela
linjen.
- Den ”nya” värnplikten hade kunnat inledas med en
allmän del för samtliga. Kanske en genomgång och ”pröva på” i allt från
miljöhot till militära hot.
- Därefter hade det kunnat övergå till en
”specialistdel”, t.ex. inom civilförsvar eller det militära. Miljöpartiet har
tidigare motionerat om värntjänst som ett alternativ till värnplikt och kanske
fanns det inslag i det förslaget som hade kunnat beaktas. Räddningstjänst,
reservpoliser och nationella (och internationella) miljöinsatser hade kunnat
vara en inriktning.
- Värnplikten hade kunnat kombineras med fast
anställd civil och militär personal, precis som tidigare, naturligtvis i en kombination
som varit ekonomiskt försvarbar. Vissa delar av det militära försvaret, precis som den civila verksamheten, måste drivas av fast anställd personal.
- Ersättningen för värnpliktiga kunde precis som
tidigare vara låg med motiveringen att det avser deltagande i en samhällstjänst som
kommer alla till nytta.
- Regelbunden repetitionsutbildning.
Det går förstås att spinna vidare ytterligare några varv, med
bättre innehåll och kvalitet, och mina förslag ska därför endast ses som
exempel. Min poäng är att alternativen
och möjligheterna aldrig utreddes och än mindre diskuterades på djupet.
Kanske är det någon som menar att inriktningen (att
värnplikten skulle försvinna) varit känd under en längre tid, och kanske är det
påståendet korrekt. Men att stillasittande se på när mer än 100 års
investeringar kastas på soptippen är allt annat än ett godkänt betyg för de
folkvalda. Tvärtom så borde vår elit (våra riksdagsmän, eller?) stå över
kvartalspolitiken och i större utsträckning engagera sig i framtida viktiga frågor. Istället har
beslut fattats på alltför lösa grunder och det har lett till problem som löper under
en lång tid framåt. Vi ser en försvarsmakt som på flera plan kämpar för sin
överlevnad, vilket innebär att vi nästan står utan livförsäkring – nu senast bekräftat av vår överbefälhavare. Endast den historielöse kan stå lugn i detta
omvandlingskaos.
Våra politiker har valt en helt annan lösning, delvis utan
kläder (och resultatet har ju inte rönt några större framgångar, hittills), men
det är trots allt inte för sent att göra bättring. Jag tycker inte att
värnplikt nödvändigtvis är ett dåligt alternativ, men det kräver i så fall att man begår våld
på begreppet genom att tänka nytt och stort. Innan vi helt och fullt kastar bort all
kunskap och alla investeringar i ett hundraårigt arv, så kanske vi bör se över
möjligheten att återskapa något som skulle kunna göra oss världsledande, istället
för att leka följa John i stormakternas försvarsomvandlingar. Vi bör se till vad vi är bäst på och vad som gör oss unika. Om delaktighet är
nyckeln till framgång så vinner vi delaktighet med någon form av
plikttjänstgöring och jag är övertygad om att det går att skapa om vi involverar annat än bara militärt.
Som sagt, det är inget fel på förändring, bara den går i
rätt riktning!
Nu var det väl så att det var FM som föreslog att värnplikten skulle avskaffas?
SvaraRaderaAtt det var några få träskallar i FM som föreslog att värnplikten skulle avskaffas må vara sant, men det betyder inte att alla inom FM tyckte att det var klokt. Under alla omständigheter så var det någon annan som fattade det slutgiltiga beslutet - och det var politiker.
SvaraRaderaDet går att skriva mycket om värnpliktens avskaffande där det skedde ett spel bakom kulisserna under en längre tid. Viktiga roller i detta spel hade bl.a. brigadgeneralen Moore, som drev denna fråga hårt, samt Wiktorin med flera. Från politikerhåll kan t.ex. Juholt nämnas. Problemet var att diskussionerna var mer av kategorin svart eller vitt än att undersöka alternativen. Det jag vill betona är att det hade kanske funnits en tredje väg, och det var att se över och vidga begreppet värnplikt. En väg som inte ens diskuterades.
SvaraRaderaFolkpartiet och dess liberala demagoger är det västa syndarna, som alltid.
SvaraRaderaJag tror att det var de internationella insatsernas tänkta framtid som drev på beslutet. Hela och under många år samövade förband skulle kunna skickas till, ja rent ut sagt, utlandet. Nu blir det nog varken utrikesresor eller samövade förband i framtiden. Blir det utrikesresor, blir det nog mest för att rädda ansiktet på dem som varit pådrivande eller fattat besluten.
SvaraRadera