Sanningen om ubåtskränkningarna

Försvars- och säkerhetspolitik är rejält på tapeten och de ackompanjeras av de aktuella ubåtskränkningarna, så här drygt 33 år efter U137 (eller S-363, för den som gillar detaljer). Nu senast när Sven-Olof Kviman, pensionerad överstelöjtnant vid det framlidna kustartilleriet, lämnat såväl detaljerade uppgifter som bildmaterial på en observation nära Stockholm. Superlativen har radats upp från politikerhåll. Skrämmande. Fräckhet och provokation. Häpnadsväckande fräckhet. Som vanligt levereras muntliga och högtravande rallarsvingar, men utan några handgripliga åtgärder.

Det har spekulerats i om den senaste ubåten verkligen var på riktigt. Var det en korrekt observation. Är det verkligen så att en främmande makt medvetet och med sådan förslagenhet manövrerar djupt inne på svenskt vatten? De mest inbitna förståsigpåarna borrar med stor förundran djupt i materialet. Vad talar emot, vad talar för? Kartor, klockslag, miljöanalyser.

Sanningen bakom ubåtskränkningarna är förstås att de vill bli upptäckta, ryssen alltså. Helt enkelt därför att de vet att vi har ingenting att sätta emot. Varken militärt eller politiskt. Nu kanske någon sträcker upp handen och låter meddela att vi har ett knippe kompetenta fartyg som visst kan ladda på med sjunkbomber och annat. Men ack så fel ni har. Det är politikerna som bestämmer när och om vi ska panga på. Och ärligt talat, ser ni någon rakryggad politiker som är beredd att fatta beslutet om pang-pang idag? Det ska väl kallas till möte. Diskuteras. Expertutlåtande inhämtas. Samrådsförfarande. Fundera. Lagom till att vi är beslutsmässiga har ubåten passerat badstranden på Khao Lak. Typ.

Det kalla kriget fostrade en hel generation officerare där en stor andel inte hade haft en chans i de idag akademiserade och politiskt korrekta militära skolorna. Det fanns en kall verklighet där ute som präglade officerskåren, vilket gjorde att det slank igenom en hel del krigare som inte var rädda för att både bända och vrida på regelverket, allt för att uppnå effekt. Göran Frisk är ett tydligt exempel och bakom honom stod många på rad, oavsett flygslag, truppslag eller vapenslag. På den tiden testade  ryssarna att köra med samma metoder som idag och de fick svar på tal. De visste att svensken var lynnig, kapabel och villig när det väl gällde. På den tiden var det också politikerna som styrde, men officerskåren bröt inte så sällan mot regelverket - åter igen sett till den verklighetsuppfattning som rådde. Så är det knappast idag.

Om vi trots spekulerar i att en Göran Frisk Jr visar framfötterna i den nu så decimerade officerskåren, för vi får väl ändå hoppas att det finns några sådana original kvar, så står vi tyvärr inför ett stort dilemma. En beslagtagen och strandsatt ubåt kommer få politikerna att gå i spinn (utom möjligen Gudrun Schyman, som sannolikt hittar någon patriarkal twist på hela). Precis som beskrivits i den förra situationen uppstår även här den stora beslutshärdsmältan. För när vi väl har tagit ubåten eller strandsatt densamma, så kommer ryssarna – precis på samma sätt som för drygt 33 år sedan – att ställa krav på att ubåten ska återlämnas. Och de kommer att agera snabbt, kraftfullt och icke gendercertifierat. De kommer att blåsa på med full kraft.

Vad gör vi då?

Politikerna kommer inte att komma till skott, den saken är helt klar. Militärt så är vi näst intill avklädda och PRIO lär väl sätta stopp för all form av vapenverkan. Vi har ärligt talat väldigt lite att sätta emot. Några mineringar har vi knappast kvar. Kustartilleriet är som sagt nermonterat. Och de båtbesättningar som har fångat den lede fi i ubåten har antagligen slagit i arbetstidstaket. Arbetstidsreglerna, ni vet. Flygvapnet har alltid varit ett ess i rockärmen, men att anfalla med ”tomma” flygplan, endast bestyckade med automatkanoner, det lär ju inte vara någon höjdare.

Nej, De vill bli upptäckta. Ryssarna. De vet att de kan gå in och hämta hem sina kompisar i den svenska skärgården. De vet att våra politiker inte vågar fatta de riktigt tuffa besluten under skarp tidspress. De vet att vi har begränsad militär kapacitet. De vet att vi står utanför NATO.

Den feministiska utrikespolitiken har slagit igenom på allvar. Vi är alla mähän.

[Observera att vissa spår av ironi kan finnas i texten.]

Lite om förändring och engagemang

”Det är inget fel på förändring, bara den går i rätt riktning” Winston Churchill.

Jag har tyvärr inte den tid som krävs för att gå på djupet i ämnet försvarspolitik (dock så är jag i gott sällskap för det är knappt några journalister som gör det heller, tyvärr). Det finns andra som hanterar grovjobbet bättre, som Wiseman och Skipper för att ta ett par bra exempel, och jag väljer därför att helt kort dela med mig av några allmänna funderingar.

Den ständigt återkommande frågan är varför försvarsfrågor inte väcker folks intresse? Fråga vem som helst på gatan om det klassiska ”skola, vård, omsorg” och alla har en åsikt. Alla befinner sig någonstans på skalan, antingen själv eller via någon anhörig, och de kan därför relatera till den politik som handlar om de tre. Av förklarliga skäl så flockas också de politiska partierna kring de heta ämnena då det finns många röster att vinna. Det har på sätt och vis gått kvartalsekonomi i politiken. De lätta ämnena blir det som politikerna går till val på och försvarspolitik är inget lätt ämne. En försäkring för framtiden är sällan något som gemene man är intresserad av. Ärligt talat: hur många 20- och 30-åringar bryr sig idag om sin pension?

Tidigare, med värnplikten som bas, så kunde nästan alla relatera till det militära. En del hade positiva erfarenheter, andra negativa, och det gällde oavsett generation. Det fanns en nerv någonstans i dialogen som kittlade, lockade eller triggade i någon riktning. Oavsett vilken uppfattning som företräddes så var det positivt eftersom försvarsfrågor berörde. Jag tror absolut att det var till Sveriges fördel att det fanns ett tvång som ledde till delaktighet. De flesta förstod också att det fanns ett potentiellt yttre hot att förhålla sig till.

Istället för det drastiska beslutet att helt sonika avskaffa mer än 100 års värnplikt hade vi kunnat välja en annan väg. Det hade varit lämpligt att utreda och värdera olika alternativ, och för det hade krävts en bred diskussion kring nutida och framtida hotbilder. Så skedde inte utan istället raderades värnplikten med ett pennstreck. Vi svenskar brukar annars vara världsmästare i tidskrävande utredningar – i skarp kontrast till snabbt beslutsfattande – men denna gång var processen omvänd. Olyckligt nog.

I den uteblivna hotbildsinventeringen hade så mycket mer än det strikt militära kunnat vävas in. Just nu så är det aktuellt med allt från miljö- till IT-hot, som ett par alternativ, och varför hade inte de kunnat bli ett par målbilder för den ”nya” värnplikten (sett som en travesti på de ”nya” moderaterna, kanske)? Här fanns möjligheten att väva in en mängd olika teman som hade mynna ut i något riktigt bra. Här nedan följer några alternativ som hade kunnat beaktas:

-       Alla män och kvinnor hade fått göra den ”nya” värnplikten med tillhörande ”kri(g)splacering”. Det tidigare undantaget för kvinnor hade kunnat tas bort för att istället skapa en delaktighet över hela linjen.

-       Den ”nya” värnplikten hade kunnat inledas med en allmän del för samtliga. Kanske en genomgång och ”pröva på” i allt från miljöhot till militära hot.

-       Därefter hade det kunnat övergå till en ”specialistdel”, t.ex. inom civilförsvar eller det militära. Miljöpartiet har tidigare motionerat om värntjänst som ett alternativ till värnplikt och kanske fanns det inslag i det förslaget som hade kunnat beaktas. Räddningstjänst, reservpoliser och nationella (och internationella) miljöinsatser hade kunnat vara en inriktning.

-       Värnplikten hade kunnat kombineras med fast anställd civil och militär personal, precis som tidigare, naturligtvis i en kombination som varit ekonomiskt försvarbar. Vissa delar av det militära försvaret, precis som den civila verksamheten, måste drivas av fast anställd personal.

-       Ersättningen för värnpliktiga kunde precis som tidigare vara låg med motiveringen att det avser deltagande i en samhällstjänst som kommer alla till nytta.

-       Regelbunden repetitionsutbildning.

Det går förstås att spinna vidare ytterligare några varv, med bättre innehåll och kvalitet, och mina förslag ska därför endast ses som exempel. Min poäng är att alternativen och möjligheterna aldrig utreddes och än mindre diskuterades på djupet.

Kanske är det någon som menar att inriktningen (att värnplikten skulle försvinna) varit känd under en längre tid, och kanske är det påståendet korrekt. Men att stillasittande se på när mer än 100 års investeringar kastas på soptippen är allt annat än ett godkänt betyg för de folkvalda. Tvärtom så borde vår elit (våra riksdagsmän, eller?) stå över kvartalspolitiken och i större utsträckning engagera sig i framtida viktiga frågor. Istället har beslut fattats på alltför lösa grunder och det har lett till problem som löper under en lång tid framåt. Vi ser en försvarsmakt som på flera plan kämpar för sin överlevnad, vilket innebär att vi nästan står utan livförsäkring – nu senast bekräftat av vår överbefälhavare. Endast den historielöse kan stå lugn i detta omvandlingskaos.

Våra politiker har valt en helt annan lösning, delvis utan kläder (och resultatet har ju inte rönt några större framgångar, hittills), men det är trots allt inte för sent att göra bättring. Jag tycker inte att värnplikt nödvändigtvis är ett dåligt alternativ, men det kräver i så fall att man begår våld på begreppet genom att tänka nytt och stort. Innan vi helt och fullt kastar bort all kunskap och alla investeringar i ett hundraårigt arv, så kanske vi bör se över möjligheten att återskapa något som skulle kunna göra oss världsledande, istället för att leka följa John i stormakternas försvarsomvandlingar. Vi bör se till vad vi är bäst på och vad som gör oss unika. Om delaktighet är nyckeln till framgång så vinner vi delaktighet med någon form av plikttjänstgöring och jag är övertygad om att det går att skapa om vi involverar annat än bara militärt.

Som sagt, det är inget fel på förändring, bara den går i rätt riktning!

Försvarsfrågan - vem tar befälet?

Inför stundande rikskonferens i Sälen infinner sig en stilla undran, nämligen om det egentligen finns en försvarspolitik värd namnet. I Sverige alltså. Det räcker med en titt i dagstidningarna för att konstatera att försvarsfrågorna lyser med sin frånvaro. Det närmaste vi kom en debatt i närtid var frågan om Libyen, och då handlade det mer om Juholt och drogade barnsoldater. En mer nyanserad debatt drivs istället på ett antal bloggar, något som har fått försvaret att öppna en och annan miniblogg för exempelvis armén och flygvapnet.

Från politikerhåll verkar det råda näst intill totalt mörker. Vad händer egentligen på politikerfronten?

VÄNSTERPARTIET vill å ena sidan utreda möjligheten att återinföra värnplikten, vilket kan tyckas vara lovvärt, men å andra sidan vill de verka för fortsatt nedrustning. De är över huvud taget inte trovärdiga och kan bara ses som ett nedrustningsparti. De har aldrig någonsin verkat för ett starkt försvar och kommer inte heller att göra det inom överskådlig framtid. Därmed lämnar vi det gamla kommunistpartiet utan någon närmare kommentar.

MILJÖPARTIET räknar var tionde invånare inom sitt röstetal och borde därmed vara ett parti att räkna med. Under rubriken "Vår politik", på deras hemsida, hittar vi allt från klimat till jämställdhet, men ordet försvar lyser helt med sin frånvaro. Valmanifestet har 36 punkter men ingenting försvarspolitiskt. För att hitta ett svar på försvarsfrågan går vi istället till miljöpartiets politik A-Ö. Där står det att vi ska gå före på nedrustningens väg och minska våra militäravgifter. På sikt vill de avskaffa det militära försvaret helt. Uppenbarligen räcker det inte med den juholtska expeditionskåren. Miljöpartiet har inte heller någon försvarspolitik, bara en nedrustningspolitik. Peter Rådberg, tillika medlem i försvarsutskottet, deltar därmed i den kommande Rikskonferensen som ett ombud för ytterligare nedrustning.

KRISTDEMOKRATERNA för en tynande tillvaro och så även inom försvarspolitiken. I deras valmanifest med 89 viktiga punkter noteras att staten ska ta ansvar för att det finns en nationell symfoniorkester och kör. Kanske ska vi möta fienden med sång för det står ingenting om att det ska finnas en nationell försvarsmakt. Ordet försvar nämns över huvud taget inte bland de 89 punkterna.

Deras ansikte utåt, Mikael Oscarsson, låter i sitt "stora försvarstal" från december 2011, meddela att vi inte behöver dra ner på vårt försvar, tack vare våra goda finanser. Jag vet inte vilken planet denna människa befinner sig på, men uttalandet är ju skrattretande. Det finns ju knappt något att dra ner på - vad menar han egentligen? Samma tal innehåller mängder med gallimatias som inte heller kan tas på allvar. "Jag tror att vi i dag inser att Sverige - också i vår tid - behöver ett starkt försvar." Han talar med kluven tunga - storvulet, men de vackra orden klingar falskt. Jag tvingas konstatera att "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning".

Vi närmar oss FOLKPARTIET som med sin partiledare Jan Björklund, tillika före detta arméofficer, flera gånger har slagit på försvarstrumman. Vi minns kriget i Georgien, bara några år bakåt i tiden, där Björklund gjorde helt om och fick kalla fötter.

Björklund är dock en taktiker med makten för ögonen. Gissningsvis har han medvetet bestämt sig för att inte driva försvarsfrågorna för hårt eftersom en allians kräver samförstånd. Vi vet ju att folkpartiet är medlem i den allians som delvis har drivit igenom den socialdemokratiska linjen, en linje som etablerades av Juholt vid utskottets roder. De har avskaffat värnplikten (i fredstid), något som klart deklarerar på sin hemsida. Visserligen så sätter folkpartiet upp några mål som förtjänas att nämnas, bland annat att armén ska kunna mobilisera fem mekaniserade brigader, och det finns också en vision om en kombination av heltids- och kontraktsanställda. Problemet är att det inte är något som drivs tillräckligt hårt (eller tillräckligt högljutt), för det drunknar i det allmänna som skola, vård, omsorg. Det framgår inte heller hur exakt det ska gå till.

Hoppet står möjligen till Allan Widman som är partiets försvarspolitiske talesman. Han verkar ha ordning på sin kompass och ärligt talat så tror jag han har goda avsikter. Det som är bra med Widman är att han har en fot i myllan, vilket alldeles för få försvarspolitiker har. Problemet är att han är i minoritet och att han ingår i en allians som har verkställt det socialdemokraterna påbörjade, precis som har nämnts ovan. Här ser vi lite av problemen med den blockpolitik som finns i Sverige, något jag ska återkomma till i ett senare inlägg. Widman tvingas ställa in sig i ledet och samordna sig med övriga allianskamrater. Jag tror dessutom att han är för svag för att på egen hand driva denna fråga. Det behövs allianser inom alliansen och över blockgränserna. Svensk politiks stora svaghet gör sig gällande.

MODERATERNA har länge drivit linjen att vi ska ha ett starkt försvar, men de nya moderaterna har övergett denna tanke. Visserligen går det att hitta en del vackra ord i moderaternas idéprogram, men från ord till handling verkar något ha gått förlorat. Det går inte att leva på gamla meriter och de nya moderaterna visar tydligt att så är fallet. Anders Borg och ekonomin har fått styra, vilket bland annat fick Mikael Odenberg att packa väskan och gå.

Moderaternas ansikte utåt, om vi för ett ögonblick glömmer Sten Tolgfors, är påläggskalven Cecilia Widegren. Proffspolitiker sedan 25 års ålder, född 1973. (På utbildningsfliken på hennes cv står det för övrigt "pol.mag studerande", vad det nu är. Har hon en examen eller inte?) Hon uttalar sig ganska bestämt för att vara en relativt ny medlem av försvarsutskottet och för bara några månader sedan skrev hon att "försvarets rekrytering är en succé". Stanna upp och tänk på den frasen ett ögonblick. Vi har ett försvar som på knappt ett par decennier har bantats från 600000 man till 30000. Mängder av de som har sökt har fallit ifrån och Widegren pratar om succé. Tala om att sminka en gris; att hänvisa till kejsarens nya kläder. Man tar sig för pannan. Och detta är sagt och skrivet av en person som ska driva försvarsfrågor i Sveriges största politiska parti.

Parhästen Tolgfors, tillika före detta vapenvägrare, låter publicera följande uttalande på regeringens hemsida, vilket är talande i sig självt. Observera att vi enligt honom har vi avsevärt ökat försvarsförmågan.

"Regeringen och riksdagen har besluta om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar. Vi stärker samhällets krishanteringsförmåga genom att ta bort det tidigare stuprörstänkandet och har samlat krisberedskapen i en ny myndighet."

En intressant detalj är att att Anders Borg har visat noll intresse på försvarsfronten. Tvärtom så verkar han ha motarbetat alla tankar på att skjuta till pengar till försvaret.

Summa summarum så är de nya moderaterna långt från de gamla moderaterna i försvarsfrågan. Jag ser inte längre dem som bärare av en stark, försvarsvänlig politik. Precis som folkpartiet så har de anammat nedmonteringens linje, men till skillnad från folkpartiet finns det ingen som ens internt försöker driva en pragmatisk linje.

CENTERPARTIET återstår för att alliansen ska bli komplett. Talesmannen Staffan Danielsson är aktiv och har till och med en egen blogg där han gör sig hörd. Han finns också med på försvarsbloggarens Wisemans lista över bloggar.

Danielsson verkar vara en sund person, men politiskt verkar han inte vara beredd att gå lika långt som folkpartiet. De senares krav på återupprättande av militär närvaro på Gotland är ingenting han verkar stödja. Däremot så verkar han inte helt avvisa NATO-tanken. Åter igen är det en stor försiktighet och ett passivt stödjande av de gjorda reformerna som lyser igenom. Inte heller här ser jag en frontfigur utan snarare en person som gillar att nysta i de små frågorna, i bakgrunden. Anmärkningsvärt är att centern i sitt idéprogram hänvisar till att "Sveriges militära försvar ska tryggas med egna medel". Det känns inte riktigt realistiskt sett i förhållande till de beslut som de har varit med att fatta.

Även centerpartiet står och lovar saker utan realistisk grund.

Återstår SOCIALDEMOKRATERNA med Håkan Juholt i spetsen. Sedan tidigare står det klart att Juholt har varit en av förgrundsfigurerna när det gäller demonteringen av det militära försvaret. På samma tema verkar socialdemokraterna inte riktigt veta vad de vill och vart de är på väg och  Peter Hultqvist har redan visat stor otydlighet i samband med Libyen-krisen.

Vidare så innehåller deras hemsida flera hänvisningar som är förvirrande. De skriver att "omställningen till ett modernt, effektivt och folkligt förankrat försvar måste fortsätta". Hur folkligt är ett yrkesförsvar, undrar vän av ordning? Det framgår också att Sverige ska vara militärt alliansfritt, men hur vi ska klara av att försvara Sverige när vi knappt klarar att sätta upp en bataljon i Långtbortistahn är i sammanhanget obegripligt.

SVERIGEDEMOKRATERNA går jag inte närmare in på eftersom de helt verkar sakna en försvarspolitik med substans. Om någon läsare är av en annan uppfattning så får ni gärna göra er hörda.

- - - - - - - - - - -

Det kan tyckas vara en ytlig och alltför övergripande summering av våra politiska partiers syn på försvarsfrågorna, men min poäng är att det inte finns något politiskt parti som på allvar driver försvarsfrågan. Det finns inte heller någon enskild politiker som vågar stå upp, på allvar, och som kan vara obekväm försvarare av viktiga framtidsfrågor som drunknar i de allmänna, grova överenskommelserna. Behovet av att "vara överens" och att agera knapptryckare är större än enskilda frågor. Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" blir alltmer relevant.

Det preliminära programmet för Folk och Försvars Rikskonferens den 15-17 januari 2012 ger inte heller några större förhoppningar (även om nämnda Anne-Marie Pålsson faktiskt deltar under dag två).

Jag är djupt oroad över försvarets utveckling och vilka konsekvenser de snabba nedläggningarna har fått. Det är beklämmande att vi har försatts i denna situation. Det är ytterst politikerna och deras avsaknad av strategisk analys som har försatt oss i denna situation. Sveriges folk inte inte getts tillfälle att ta del av vare sig diskussionen eller en analys (som alltså inte finns). Tillfälliga nycker och ett maktspel bakom kulisserna har tillåtits ta överhanden.

USAs nya krigsmakt

Om bara några timmar får vi en ny indikation på var USAs krigsmakt är på väg. Nedskärningar har redan aviserats, men frågan är om folk verkligen förstår omfattningen. För vår del så är frågan om förespråkarna för vår expeditionskår (med tillhörande amerikansk militär livförsäkring) verkligen har haft det strategiska tänket då de satte kniven i värnpliktsförsvaret?

Idag (torsdag) hålls en presskonferens med försvarsminister Leon Panetta och generalen Martin Dempsey. Håll spaning på hemsidan för U.S. Department of Defense. Då får vi en del svar på hur amerikanerna kommer att attackera de militära nedskärningarna.

Om du för ett ögonblick vill leka med Pentagons budget på egen hand så rekommenderar jag NY Times lilla räknesnurra. Då ser ni, i realtid, hur nedskärningarna slår. Testa att minska armén och marinkåren med 35% över de senaste tio åren. Och så minskar ni USAs militära närvaro i Europa och Asien. Då har ni garanterat dödat den svenska livförsäkringen - och så har ni fixat Pentagons budgetmål. Snart får vi veta om Juholtprojektet har lett rätt.

Expeditionskåren Anno 2012

2011 är förbi och vi står inför ett nytt år. Det är dags att summera var på kartan vi befinner oss på försvarsfronten.

Frågan om försvarets väl och ve har diskuterats och debatterats flitigt under det förra året. Vi står tyvärr inför ännu ett år i ovisshetens tecken. Vi vet inte var försvaret är på väg och än mindre vart vår omvärld är på väg, vilket är mycket oroande. Att det ännu inte finns något klart och tydligt strategiskt bedömande som behandlar dessa frågor är beklämmande. Här bär såväl tidigare socialdemokratiska regeringar som nuvarande allians ett stort ansvar. Våra politiker tar inte ansvar.

Illavarslande tendenser finns, något som jag redan tidigare tagit upp. Jag tänker då närmast på Combat-Kalle som mer än en gång har visat sitt fula tryne. Många av dem lever i en liten missionsbubbla och efter ett par eldöverfall i ökenland tror de sig ha sett ljuset. Dessa uppdrag och missioner blir svaret på allt det som det framtida försvaret behöver. Som en följd av detta klär de sina debattord i svart eller vitt och värnpliktsförsvaret får klä skott för allehanda angrepp, gång efter annan. Många av de som angriper värnpliktsförsvaret har inte en aning om vad de angriper, helt enkelt eftersom de aldrig har sett de delar som faktiskt fungerade. Enligt dem så är det inte ens värt att pröva om en begränsad värnpliktsmodell skulle kunna fungera, något som annars skulle vara intressant att utvärdera. Tyvärr så tar dessa debattörer alldeles för mycket plats.

Från politikerhåll kommer samtidigt pinsamma, kortsiktiga överväganden och ogenomtänkta åsikter som får stå oemotsagda. Det strategiska resonemanget saknas. De, politikerna alltså, tycks tro att deltagandet med expeditionskårer i främmande land fungerar som en försvarsförsäkring för det fall att Sverige skulle komma i kläm. De har glömt att läsa det finstilta i försäkringen - att den inte alltid gäller. För vad händer i de fall då våra amerikanska, brittiska, tyska och franska vänner inte har tid, råd eller resurser att hjälpa till? Vågar vi verkligen lita på det.

Låt oss för ett ögonblick göra en tillbakablick till vad som en gång var. Under 1900-talets senare hälft bestod armén av som mest 37 brigader. Så sent som 1996 bestod försvarsmakten av 600.000 soldater. Många av brigaderna avvecklades genom försvarsbesluten under 1990-talet och år 2000 och idag består beredskapen av 0 (noll) brigader. På mindre än tjugo år har det mesta kommit att avvecklas utan att någon egentligen har förstått hur det har gått till. Kvar är en liten expeditionskår och ett koppel heltidsanställda soldater - med 1-2 månaders uppsägningstid.

Expeditionskåren Anno 2012 bådar inte gott inför framtiden.