Ledarskap i förfall?

En gång i tiden ansågs det meriterande att vara reservofficer. Nyckelordet var ledarskap. Försvaret hade den bästa ledarskapsutbildningen och de civila arbetsgivarna stod på kö för att suga ut det mesta av det som militärerna lärt ut. Och det gällde såväl yrkes- som reservofficerare.

Idag har pendeln svängt. Ingen efterfrågar militär ledarskapsutbildning på ditt cv. Visserligen finns det mängder av mindre utbildningsföretag som levererar allt från UGL-kurser till skräddarsydd teambuilding, men det är inte alla som vet att flera av företagen drivs, helt eller delvis, av före detta militärer. Det är många som i skuggan av ett nedlagt regemente eller i kölvattnet av en marinbas försöker slå mynt av sina kunskaper och färdigheter.

För oss som har den militära skolningen i botten så är det många gånger skåpmat som erbjuds. RAT, FIRO och Johari fönster är exempel på saker som har gått igen år efter år, i en eller annan form. Mycket är förstås bra, men ibland tappar utbildningen sin udd. Särskilt då deltagarna dyker upp på en tvådagarskurs med helpension i slottsmiljö. Alla blir superledare i en varm och gosig lektionssal – naturligtvis med avbrott för fika och några stabila måltider. Därefter bär det hemåt och så är alla superchefer som kan och vet allt. Det finns sällan ett djup i det ledarskap som tas emot av eleverna.

Frågan är då hur det står till i dagens försvarsmakt. Svaret är, tyvärr, riktigt illa. Ämnet har redan tagits upp flera gånger, men det förtjänar att upprepas.

Idag får kadetterna väldigt lite av öva och de kan därför inte heller pröva. Möjligen så har de varit på utlandsmission, kanske både en och två gånger, och det är absolut ingenting som ska föraktas. Problemet är bara de seniora cheferna (ta till exempel en skyttekompanichef i Afghanistan) har fostrats i 1980-talets värnpliktsförsvar. I den befattningen så har man truppfört både skyttepluton och skyttekompani, inte bara en utan flera gånger, vilket förstås är en bra bas att stå på. Dagens kadetter har i princip övat grupps strid, för att generalisera, även om det förstås finns enskilda undantag. Borta är tiden då man som hemvändande kadett omedelbart ställdes framför en pluton med gubbar på rep-möte. Det härdade och prövade. Naturligtvis så odlades även dåliga chefer i denna miljö, vilket vi bland annat såg i Bosnien, men jag menar ändå att snittet på cheferna var väsentligt högre därför att de fick öva tillämpat i olika miljöer.

  

Värnpliktsförsvarets för- och nackdelar kan man naturligtvis diskutera i all oändlighet, men på ledarskapsfronten menar jag att den fungerade som en slumrande ledarskapsfontän. En plantskola. Alla som gjorde värnplikten i ledande befattningar tvingades att några gånger leda människor under svåra förhållanden. Det var definitivt inte i en slottsmiljö och det var utan avbrott för fika och lunch. Naturligtvis blev alla inte superchefer, inte heller i denna miljö, men det skapade en grogrund för att många chefer faktiskt kunde testa och utveckla sitt ledarskap. Det var alltså meriterande att ha den militära utbildningen i bagaget. Jag menar att det var en investering, inte bara för den enskilde utan också för Sverige och dess arbetsmarknad.

För Försvarsmakten ligger en utmaning i att hitta de framtida ledarna. Med den rekryteringsbas vi har idag så ser det dessvärre magert ut. Vi ser exempel på något stort som har slagits sönder i politikernas iver att skapa ett yrkesförsvar. 

Vem på bilden har stridserfarenhet?

I takt med att försvarsbloggarna har vuxit fram har det etablerats två falanger. De är inte alldeles tydliga för den oinvigde, men för den som följt debatten över tiden så bubblar det under ytan. I skrivande stund kommer detta till uttryck i Wisemans blogg där gästinlägget ”Ge inte efter för Combat-Kalle” har kommit att diskuteras livligt. Inlägget är kanske inte illustrativt i alla avseenden, men det får ändå tjäna som ett exempel.

På ena sidan står de som har fostrats i det gamla militära systemet. Det var en tid då stormakt röd ännu fanns på agendan. En del av de gamla rävarna har deltagit under en eller flera KFÖ:er och de allra flesta i armén har truppfört inom ramen för kompani, bataljon och brigad. Många har upplevt storövningar fram till 1990-talet – övningar som Orkan, Sydfront, Ostkust och Nordanvind med upp till 20-25000 soldater som övades i vänster- och högervarv. Mot bakgrund av att man så sent som på 1970-talet kallade in 100000 värnpliktiga varje år, så kunde man under en KFÖ i princip genomföra bataljons strid inom en till två veckor. På sätt och vis var det i kölvattnet av detta arv som soldatmaterialet till BA01 togs fram.

En del kollegor från den gamla skolan har haft svårt att helt släppa taget om värnpliktssystemet. I debatten förekommer ibland jämförelser med hur det var förr, ibland tillbaka till andra världskriget. Eller så vässas argumentationen med hänvisningar till något som prövats tidigare. Några av dem vill dela med sig av lärdomarna från förr och på så sätt hoppas de överbrygga gammalt och nytt. Andra vägrar släppa taget och ser det gamla som något bättre. Som alltid förekommer det mellanting och flera olika argumentationstekniker.

På andra sidan staketet står de yngre. De som på kort tid har hunnit gå direkt från soldatutbildning till en eller flera missioner i en skarp verklighet. Dessa soldater har visserligen fått en grundplåt från sina äldre kollegor, men i mångt och mycket har de tvingats dra sina egna slutsatser vad gäller allt från materielanvändning till grupps strid. Erfarenheter i en miljö som de gamla officerarna sällan har erfarenhet av.

Det som försvårar debatten är att dessa yngre soldater ibland är snabba med att ta fram argument som ”vår verklighet består av riktiga fiender” eller ”4 år i FM inkl 3 missioner”. Det kanske mest extrema är kommentarer som: "ni lillgamla unga som försöker hävda samma argument som dom trångsynta gamla gubbarna med brun näsa skaffa er en egen uppfattning och är den samma efter ni har prövat= Sök stridande tjänst”. Mot dessa formuleringar har även det mest erfarna truppsvinet svårt att värja sig. En erfaren och duglig officer riskerar att snabbt bli sedd som okunnig och ointressant eftersom denne saknar stridserfarenhet.

Jag tror att det finns anledning för alla inblandade att stanna upp och titta närmare på vad Afghanistan har gett oss för erfarenheter. Grovt förenklat så är det ett skyttekompani som utför den skarpa tjänsten och mestadels opererar förbandet i mindre enheter, det vill säga i grupp och pluton. Med detta som utgångspunkt undrar vän av ordning – med risk för att provocera – om grupps strid ger monopol på att uttrycka erfarenheter om alla typer av försvarsrelaterade frågor? Eller annorlunda uttryckt: Kan en yngre officer utan stridserfarenhet uttrycka åsikter till en kollega eller till sina soldater som har stridserfarenhet, i frågor som rör stridsteknik, organisations- och materielfrågor, trots att officeren inte har varit i strid? Och vad händer om en högre officer arbetar med operativa frågor – drabbas även denne av åsiktmonopolet som de yngre officerarna tycks har tillskansat sig?

Sneglar vi på länder som har långvarig erfarenhet av krig så uppstår det ganska naturligt en situation där en majoritet av det högre chefsskiktet har stridserfarenhet. Det räcker med att titta på nästan vilket amerikanskt stridande förband som helst och man inser att frågan blir en ickefråga, eftersom avsaknad av erfarenhet blir ett karriärshinder. Så i takt med att vi deltar i fler och fler oroshärdar skulle man kunna säga att det med tiden blir en ickefråga, om det nu är dit vi är på väg.

Det hindrar dock inte att vi just nu har mängder med försvarsintresserade personer som villigt engagerar sig i den allmänna debatten om och kring vårt försvar. Det vore olyckligt om det gamla gardet inte lyssnade på de yngre kollegornas erfarenheter som är av största värde. Men lika olyckligt är det om de yngre viftar bort 10, 20, 30 års erfarenhet efter en eller ett par utlandsmissioner. Rimligen finns det erfarenheter från det gamla försvaret som helt eller delvis skulle kunna användas vid formande av det framtida försvaret.

Min poäng är att försvaret är allas angelägenhet, oaktat om KFÖ har genomförts åtta gånger eller om talibaner har setts i vitögat. Svart- eller vittänkandet leder inte framåt, det leder bara till ganska så meningslösa meningsutbyten.