"Europa säkrare än på länge - Fred i vår tid"

Inspirerad av Skippers senaste inlägg drog jag mig till minnes några intressanta kartor, varav några med koppling till Gotland. För inte så länge sedan skickades de till mig av en före detta kollega. De visar klart och tydligt hur seriös den sovjetiska krigsplanläggningen var, vilket förstås manar till eftertanke. (Beklagar den dåliga kvaliteten på bilderna, men jag har alltså inte originalen.)

De två första bilderna visar delar av en sovjetisk invasionskarta över Gotland från 1977, närmare bestämt Fårö och Fårösund. Kartan är rik på detaljer och det finns ytterligare uppgifter på kartans baksida. Som exempel framgår följande uppgifter:

"Som underjordiskt skydd kan användas de stenbrott (punkt 1284 och 0480); Nära kusterna stöter man på stenar under vattenytan vilka kan försvåra fartygs anlöp."

Det är alldeles uppenbart att kartan är rekognoserad i fält.

En annan sovjetisk karta visar vår huvudstad, Stockholm. Kartan är daterad 1986 och märkt "Sekretno". Jämfört med svenska sjökort så är den betydligt mer detaljerad med djupkurvor. Särskilt skrämmande de färgkoder som har används för byggnader. Grönt är "krigsmål", rött är "regering och administration" och svart är "krigsindustri. På en av bilderna, med Essingeleden och Tranebergsbron i centrum, framgår att DN:s och SvD:s tidningshus är rödmarkerade.

Till sist en invasionskarta från 1954 hämtad från Mikael Holmströms "Den dolda alliansen". Den är hämtad från en polsk stabsövning och visar hur förband ur "28:e armén understödda av '3:e baltiska flottan' landstiger på Skånes sydkust och avancerar till en linje Bjärred-Åhus". Det antyds också ett angrepp mot Helsingborgstrakten.

En av våra nuvarande riksdagsledamöter, tillika ordförande i försvarsberedningen, har för inte så länge sedan uttalat att "Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge." Inlägget andas en naiv inställning som bär spår av Chamberlains "fred i vår tid". Låt oss hoppas att hon har rätt, men låt oss också ha en beredskap för att saker och ting aldrig riktigt går exakt som man vill. Det kan finnas anledning att lära av historien som har en förmåga att upprepa sig.

Truppföring ger förtur - eller inte?

Officer A har tjänstgjort utomlands mer än en gång, varav senast i Afghanistan på en av få truppförande befattningar. A har prövats flera gånger och med goda vitsord. Mellan missionerna har han bland annat tjänstgjort som kompanichef med fullständigt kompani, dvs. skarp trupp. Också där med goda vitsord. Totalt sett låter det som en perfekt resa mot nästa steg i karriären för en arméofficer, eller hur?

Verkligheten är en annan. Med den alltmer sinande tillgången till skolplatser - vartannat år till det gamla "chefsprogrammet" - så uppstår en del intressanta situationer. Det gäller att i detalj planera för nästa steg i karriären. Ett år på "fel plats" gör att man hamnar på dekis och då blir plötsligt den tidigare erfarenheten ingenting värd. Svågerpolitiken är en realitet och mer än någonsin, med få platser till förfogande, florerar den som aldrig förr.

En titt på årets kandidater ger en del ledtrådar. Det kan konstateras att virtuell truppföring premieras framför skarp truppföring, att döma av uttagningen. Uppenbarligen så räcker det många gånger att sitta i en stabsfunktion och truppföra ett virtuellt förband på annan ort. Det viktiga är att du har tjänstgjort med rätt person, dvs. beslutsfattaren - han som väljer ut förbandets representant till nästa skolsteg. Skrivbordet duger bra som referens.

Det finns förstås andra vägar uppåt. Det finns fortfarande skolor som har en egen skolplats, vilket gör att det ramlar in en och annan elev den vägen. En lojal officer med stark förbandstillhörighet kan tvingas stå tillbaka då förbandet bara har en plats. Istället kan relativt "små" enheter få en plats utan samma konkurrens.  Karlberg har som exempel en plats och det finns även andra som har ramlat in köksvägen, t.ex. via Försvarets underrättelse- och säkerhetscentrum.

Det är förstås ingen garanti att man är lämplig för högre tjänst efter att ha tjänstgjort utomlands, men det är beklämmande när duktigt folk sidsteppas. Mer än någonsin är det tydligt att många högre arméofficerare saknar en viktig komponent i sin karriär. För inte så många år sedan så var ett kompanichefsår ett måste för att ta nästa steg. Nu verkar det som att rätt kontaktnät väger tyngre.

Inte bara på de högre befattningarna börjar det vattnas ur rejält. Också bland de yngre officerarna verkar tålamodet sättas på prov. Eftersom det knappt finns någon trupp att tillgå så skickar en del förband sina officerare på allehanda kurser, land och rike runt. En kurs låter förstås spännande (lite prickskytte kanske?), men när kurs två, tre och fyra avverkas i snabb följd, utan att någon trupp syns in horisonten, då tröttnar även den mest motiverade officer. Sker det ingen förbättring så lockar civila arbetsgivare med mer stimulerande arbetsuppgifter, prickskyttekursen till trots.

Den Tolgforska expeditionskåren tycks ha större utmaningar på hemmafronten än på bortafronten. Den bas som är tänkt att byggas upp till 2014 håller redan på att tyna bort.

Ibland finns det likheter med biltillverkaren Saab. Konkurs kan vara en bra utväg för att slå stopp i alla maskiner. Utvärdera alternativen, göra en grundlig analys, stycka resterna och starta maskinerna när vi vet vart resan ska bära oss. Det tål att upprepas: Just nu är det hela havet stormar och det är ingen som styr.

Strategi för det oväntade

Folk och Försvars årliga Rikskonferens var ingenting annat än ett stort blaha, blaha. Beklagar, men det framkom ingenting av värde och som exempel kan tas Juholts anförande. Han valde att prata om något som låg helt utanför konferensens kärna. Inte heller Tolgfors bjöd på något intressant, men det var ju "business as usual" i den Tolgforska världen. Att Europa ska stå för sitt eget försvar var ju en knappast en kontroversiell åsikt. Däremot så är det svårt att se hur det hänger ihop med regeringens egen expeditionskårspolitik.

I efterspelet till konferensen valde några att sänka blicken ytterligare en nivå med lite diskussion kring en eventuell Gotlandsbrigad. Också behovet av pengar till försvaret har diskuterats mer eller mindre intensivt.

Som vanligt missar många helt och hållet målet, oavsett vem som är skribent. Vad vi behöver är en strategi för det oväntade – varför tar ingen initiativet till en analys? Innan vi har gjort vår hemläxa, så kan vi ju knappast bygga för framtiden.  Wiseman har i flera inlägg haft ett bra citat från Lars Fresker i brevhuvudet som lyder:

”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro”.

På samma tema så måste vi förstås veta vad vi ska odla.

Ser vi tillbaka på 1900-talet så byggde vi i många, många år vårt försvar på den utredning som gjordes under pågående krig, 1942. Det är det närmaste en strategi vi har kommit (trots att den saknade en strategisk analys!). Flera kursändringar gjordes med jämna mellanrum därefter, men en granskning ger vid handen att det var mest kursändringar av inrikespolitisk karaktär (något som jag vill minnas att bl.a. Wilhelm Agrell tar upp i någon av sina böcker). På samma tema så har de senaste försvarsberedningarna inte fungerat som en beredning i dess rätta bemärkelse. De har istället ägnat sig åt ett ”framför-näsan-perspektiv”. Ungefär som ett verktyg för den sittande regeringens inrikespolitik.

Det är dags för en djuplodande strategisk analys. Först därefter kan vi gå vidare. Varför ska det vara så svårt att förstå?

Tyvärr så har vi ingen strategi för det oväntade.

Expeditionskåren Anno 2012

2011 är förbi och vi står inför ett nytt år. Det är dags att summera var på kartan vi befinner oss på försvarsfronten.

Frågan om försvarets väl och ve har diskuterats och debatterats flitigt under det förra året. Vi står tyvärr inför ännu ett år i ovisshetens tecken. Vi vet inte var försvaret är på väg och än mindre vart vår omvärld är på väg, vilket är mycket oroande. Att det ännu inte finns något klart och tydligt strategiskt bedömande som behandlar dessa frågor är beklämmande. Här bär såväl tidigare socialdemokratiska regeringar som nuvarande allians ett stort ansvar. Våra politiker tar inte ansvar.

Illavarslande tendenser finns, något som jag redan tidigare tagit upp. Jag tänker då närmast på Combat-Kalle som mer än en gång har visat sitt fula tryne. Många av dem lever i en liten missionsbubbla och efter ett par eldöverfall i ökenland tror de sig ha sett ljuset. Dessa uppdrag och missioner blir svaret på allt det som det framtida försvaret behöver. Som en följd av detta klär de sina debattord i svart eller vitt och värnpliktsförsvaret får klä skott för allehanda angrepp, gång efter annan. Många av de som angriper värnpliktsförsvaret har inte en aning om vad de angriper, helt enkelt eftersom de aldrig har sett de delar som faktiskt fungerade. Enligt dem så är det inte ens värt att pröva om en begränsad värnpliktsmodell skulle kunna fungera, något som annars skulle vara intressant att utvärdera. Tyvärr så tar dessa debattörer alldeles för mycket plats.

Från politikerhåll kommer samtidigt pinsamma, kortsiktiga överväganden och ogenomtänkta åsikter som får stå oemotsagda. Det strategiska resonemanget saknas. De, politikerna alltså, tycks tro att deltagandet med expeditionskårer i främmande land fungerar som en försvarsförsäkring för det fall att Sverige skulle komma i kläm. De har glömt att läsa det finstilta i försäkringen - att den inte alltid gäller. För vad händer i de fall då våra amerikanska, brittiska, tyska och franska vänner inte har tid, råd eller resurser att hjälpa till? Vågar vi verkligen lita på det.

Låt oss för ett ögonblick göra en tillbakablick till vad som en gång var. Under 1900-talets senare hälft bestod armén av som mest 37 brigader. Så sent som 1996 bestod försvarsmakten av 600.000 soldater. Många av brigaderna avvecklades genom försvarsbesluten under 1990-talet och år 2000 och idag består beredskapen av 0 (noll) brigader. På mindre än tjugo år har det mesta kommit att avvecklas utan att någon egentligen har förstått hur det har gått till. Kvar är en liten expeditionskår och ett koppel heltidsanställda soldater - med 1-2 månaders uppsägningstid.

Expeditionskåren Anno 2012 bådar inte gott inför framtiden.

Vem på bilden har stridserfarenhet?

I takt med att försvarsbloggarna har vuxit fram har det etablerats två falanger. De är inte alldeles tydliga för den oinvigde, men för den som följt debatten över tiden så bubblar det under ytan. I skrivande stund kommer detta till uttryck i Wisemans blogg där gästinlägget ”Ge inte efter för Combat-Kalle” har kommit att diskuteras livligt. Inlägget är kanske inte illustrativt i alla avseenden, men det får ändå tjäna som ett exempel.

På ena sidan står de som har fostrats i det gamla militära systemet. Det var en tid då stormakt röd ännu fanns på agendan. En del av de gamla rävarna har deltagit under en eller flera KFÖ:er och de allra flesta i armén har truppfört inom ramen för kompani, bataljon och brigad. Många har upplevt storövningar fram till 1990-talet – övningar som Orkan, Sydfront, Ostkust och Nordanvind med upp till 20-25000 soldater som övades i vänster- och högervarv. Mot bakgrund av att man så sent som på 1970-talet kallade in 100000 värnpliktiga varje år, så kunde man under en KFÖ i princip genomföra bataljons strid inom en till två veckor. På sätt och vis var det i kölvattnet av detta arv som soldatmaterialet till BA01 togs fram.

En del kollegor från den gamla skolan har haft svårt att helt släppa taget om värnpliktssystemet. I debatten förekommer ibland jämförelser med hur det var förr, ibland tillbaka till andra världskriget. Eller så vässas argumentationen med hänvisningar till något som prövats tidigare. Några av dem vill dela med sig av lärdomarna från förr och på så sätt hoppas de överbrygga gammalt och nytt. Andra vägrar släppa taget och ser det gamla som något bättre. Som alltid förekommer det mellanting och flera olika argumentationstekniker.

På andra sidan staketet står de yngre. De som på kort tid har hunnit gå direkt från soldatutbildning till en eller flera missioner i en skarp verklighet. Dessa soldater har visserligen fått en grundplåt från sina äldre kollegor, men i mångt och mycket har de tvingats dra sina egna slutsatser vad gäller allt från materielanvändning till grupps strid. Erfarenheter i en miljö som de gamla officerarna sällan har erfarenhet av.

Det som försvårar debatten är att dessa yngre soldater ibland är snabba med att ta fram argument som ”vår verklighet består av riktiga fiender” eller ”4 år i FM inkl 3 missioner”. Det kanske mest extrema är kommentarer som: "ni lillgamla unga som försöker hävda samma argument som dom trångsynta gamla gubbarna med brun näsa skaffa er en egen uppfattning och är den samma efter ni har prövat= Sök stridande tjänst”. Mot dessa formuleringar har även det mest erfarna truppsvinet svårt att värja sig. En erfaren och duglig officer riskerar att snabbt bli sedd som okunnig och ointressant eftersom denne saknar stridserfarenhet.

Jag tror att det finns anledning för alla inblandade att stanna upp och titta närmare på vad Afghanistan har gett oss för erfarenheter. Grovt förenklat så är det ett skyttekompani som utför den skarpa tjänsten och mestadels opererar förbandet i mindre enheter, det vill säga i grupp och pluton. Med detta som utgångspunkt undrar vän av ordning – med risk för att provocera – om grupps strid ger monopol på att uttrycka erfarenheter om alla typer av försvarsrelaterade frågor? Eller annorlunda uttryckt: Kan en yngre officer utan stridserfarenhet uttrycka åsikter till en kollega eller till sina soldater som har stridserfarenhet, i frågor som rör stridsteknik, organisations- och materielfrågor, trots att officeren inte har varit i strid? Och vad händer om en högre officer arbetar med operativa frågor – drabbas även denne av åsiktmonopolet som de yngre officerarna tycks har tillskansat sig?

Sneglar vi på länder som har långvarig erfarenhet av krig så uppstår det ganska naturligt en situation där en majoritet av det högre chefsskiktet har stridserfarenhet. Det räcker med att titta på nästan vilket amerikanskt stridande förband som helst och man inser att frågan blir en ickefråga, eftersom avsaknad av erfarenhet blir ett karriärshinder. Så i takt med att vi deltar i fler och fler oroshärdar skulle man kunna säga att det med tiden blir en ickefråga, om det nu är dit vi är på väg.

Det hindrar dock inte att vi just nu har mängder med försvarsintresserade personer som villigt engagerar sig i den allmänna debatten om och kring vårt försvar. Det vore olyckligt om det gamla gardet inte lyssnade på de yngre kollegornas erfarenheter som är av största värde. Men lika olyckligt är det om de yngre viftar bort 10, 20, 30 års erfarenhet efter en eller ett par utlandsmissioner. Rimligen finns det erfarenheter från det gamla försvaret som helt eller delvis skulle kunna användas vid formande av det framtida försvaret.

Min poäng är att försvaret är allas angelägenhet, oaktat om KFÖ har genomförts åtta gånger eller om talibaner har setts i vitögat. Svart- eller vittänkandet leder inte framåt, det leder bara till ganska så meningslösa meningsutbyten.