I takt med att försvarsbloggarna har vuxit fram har det etablerats två falanger. De är inte alldeles tydliga för den oinvigde, men för den som följt debatten över tiden så bubblar det under ytan. I skrivande stund kommer detta till uttryck i Wisemans blogg där gästinlägget ”Ge inte efter för Combat-Kalle” har kommit att diskuteras livligt. Inlägget är kanske inte illustrativt i alla avseenden, men det får ändå tjäna som ett exempel.
På ena sidan står de som har fostrats i det gamla militära systemet. Det var en tid då stormakt röd ännu fanns på agendan. En del av de gamla rävarna har deltagit under en eller flera KFÖ:er och de allra flesta i armén har truppfört inom ramen för kompani, bataljon och brigad. Många har upplevt storövningar fram till 1990-talet – övningar som Orkan, Sydfront, Ostkust och Nordanvind med upp till 20-25000 soldater som övades i vänster- och högervarv. Mot bakgrund av att man så sent som på 1970-talet kallade in 100000 värnpliktiga varje år, så kunde man under en KFÖ i princip genomföra bataljons strid inom en till två veckor. På sätt och vis var det i kölvattnet av detta arv som soldatmaterialet till BA01 togs fram.
En del kollegor från den gamla skolan har haft svårt att helt släppa taget om värnpliktssystemet. I debatten förekommer ibland jämförelser med hur det var förr, ibland tillbaka till andra världskriget. Eller så vässas argumentationen med hänvisningar till något som prövats tidigare. Några av dem vill dela med sig av lärdomarna från förr och på så sätt hoppas de överbrygga gammalt och nytt. Andra vägrar släppa taget och ser det gamla som något bättre. Som alltid förekommer det mellanting och flera olika argumentationstekniker.
På andra sidan staketet står de yngre. De som på kort tid har hunnit gå direkt från soldatutbildning till en eller flera missioner i en skarp verklighet. Dessa soldater har visserligen fått en grundplåt från sina äldre kollegor, men i mångt och mycket har de tvingats dra sina egna slutsatser vad gäller allt från materielanvändning till grupps strid. Erfarenheter i en miljö som de gamla officerarna sällan har erfarenhet av.
Det som försvårar debatten är att dessa yngre soldater ibland är snabba med att ta fram argument som ”vår verklighet består av riktiga fiender” eller ”4 år i FM inkl 3 missioner”. Det kanske mest extrema är kommentarer som: "ni lillgamla unga som försöker hävda samma argument som dom trångsynta gamla gubbarna med brun näsa skaffa er en egen uppfattning och är den samma efter ni har prövat= Sök stridande tjänst”. Mot dessa formuleringar har även det mest erfarna truppsvinet svårt att värja sig. En erfaren och duglig officer riskerar att snabbt bli sedd som okunnig och ointressant eftersom denne saknar stridserfarenhet.
Jag tror att det finns anledning för alla inblandade att stanna upp och titta närmare på vad Afghanistan har gett oss för erfarenheter. Grovt förenklat så är det ett skyttekompani som utför den skarpa tjänsten och mestadels opererar förbandet i mindre enheter, det vill säga i grupp och pluton. Med detta som utgångspunkt undrar vän av ordning – med risk för att provocera – om grupps strid ger monopol på att uttrycka erfarenheter om alla typer av försvarsrelaterade frågor? Eller annorlunda uttryckt: Kan en yngre officer utan stridserfarenhet uttrycka åsikter till en kollega eller till sina soldater som har stridserfarenhet, i frågor som rör stridsteknik, organisations- och materielfrågor, trots att officeren inte har varit i strid? Och vad händer om en högre officer arbetar med operativa frågor – drabbas även denne av åsiktmonopolet som de yngre officerarna tycks har tillskansat sig?
Sneglar vi på länder som har långvarig erfarenhet av krig så uppstår det ganska naturligt en situation där en majoritet av det högre chefsskiktet har stridserfarenhet. Det räcker med att titta på nästan vilket amerikanskt stridande förband som helst och man inser att frågan blir en ickefråga, eftersom avsaknad av erfarenhet blir ett karriärshinder. Så i takt med att vi deltar i fler och fler oroshärdar skulle man kunna säga att det med tiden blir en ickefråga, om det nu är dit vi är på väg.
Det hindrar dock inte att vi just nu har mängder med försvarsintresserade personer som villigt engagerar sig i den allmänna debatten om och kring vårt försvar. Det vore olyckligt om det gamla gardet inte lyssnade på de yngre kollegornas erfarenheter som är av största värde. Men lika olyckligt är det om de yngre viftar bort 10, 20, 30 års erfarenhet efter en eller ett par utlandsmissioner. Rimligen finns det erfarenheter från det gamla försvaret som helt eller delvis skulle kunna användas vid formande av det framtida försvaret.
Min poäng är att försvaret är allas angelägenhet, oaktat om KFÖ har genomförts åtta gånger eller om talibaner har setts i vitögat. Svart- eller vittänkandet leder inte framåt, det leder bara till ganska så meningslösa meningsutbyten.
