Sanningen om ubåtskränkningarna

Försvars- och säkerhetspolitik är rejält på tapeten och de ackompanjeras av de aktuella ubåtskränkningarna, så här drygt 33 år efter U137 (eller S-363, för den som gillar detaljer). Nu senast när Sven-Olof Kviman, pensionerad överstelöjtnant vid det framlidna kustartilleriet, lämnat såväl detaljerade uppgifter som bildmaterial på en observation nära Stockholm. Superlativen har radats upp från politikerhåll. Skrämmande. Fräckhet och provokation. Häpnadsväckande fräckhet. Som vanligt levereras muntliga och högtravande rallarsvingar, men utan några handgripliga åtgärder.

Det har spekulerats i om den senaste ubåten verkligen var på riktigt. Var det en korrekt observation. Är det verkligen så att en främmande makt medvetet och med sådan förslagenhet manövrerar djupt inne på svenskt vatten? De mest inbitna förståsigpåarna borrar med stor förundran djupt i materialet. Vad talar emot, vad talar för? Kartor, klockslag, miljöanalyser.

Sanningen bakom ubåtskränkningarna är förstås att de vill bli upptäckta, ryssen alltså. Helt enkelt därför att de vet att vi har ingenting att sätta emot. Varken militärt eller politiskt. Nu kanske någon sträcker upp handen och låter meddela att vi har ett knippe kompetenta fartyg som visst kan ladda på med sjunkbomber och annat. Men ack så fel ni har. Det är politikerna som bestämmer när och om vi ska panga på. Och ärligt talat, ser ni någon rakryggad politiker som är beredd att fatta beslutet om pang-pang idag? Det ska väl kallas till möte. Diskuteras. Expertutlåtande inhämtas. Samrådsförfarande. Fundera. Lagom till att vi är beslutsmässiga har ubåten passerat badstranden på Khao Lak. Typ.

Det kalla kriget fostrade en hel generation officerare där en stor andel inte hade haft en chans i de idag akademiserade och politiskt korrekta militära skolorna. Det fanns en kall verklighet där ute som präglade officerskåren, vilket gjorde att det slank igenom en hel del krigare som inte var rädda för att både bända och vrida på regelverket, allt för att uppnå effekt. Göran Frisk är ett tydligt exempel och bakom honom stod många på rad, oavsett flygslag, truppslag eller vapenslag. På den tiden testade  ryssarna att köra med samma metoder som idag och de fick svar på tal. De visste att svensken var lynnig, kapabel och villig när det väl gällde. På den tiden var det också politikerna som styrde, men officerskåren bröt inte så sällan mot regelverket - åter igen sett till den verklighetsuppfattning som rådde. Så är det knappast idag.

Om vi trots spekulerar i att en Göran Frisk Jr visar framfötterna i den nu så decimerade officerskåren, för vi får väl ändå hoppas att det finns några sådana original kvar, så står vi tyvärr inför ett stort dilemma. En beslagtagen och strandsatt ubåt kommer få politikerna att gå i spinn (utom möjligen Gudrun Schyman, som sannolikt hittar någon patriarkal twist på hela). Precis som beskrivits i den förra situationen uppstår även här den stora beslutshärdsmältan. För när vi väl har tagit ubåten eller strandsatt densamma, så kommer ryssarna – precis på samma sätt som för drygt 33 år sedan – att ställa krav på att ubåten ska återlämnas. Och de kommer att agera snabbt, kraftfullt och icke gendercertifierat. De kommer att blåsa på med full kraft.

Vad gör vi då?

Politikerna kommer inte att komma till skott, den saken är helt klar. Militärt så är vi näst intill avklädda och PRIO lär väl sätta stopp för all form av vapenverkan. Vi har ärligt talat väldigt lite att sätta emot. Några mineringar har vi knappast kvar. Kustartilleriet är som sagt nermonterat. Och de båtbesättningar som har fångat den lede fi i ubåten har antagligen slagit i arbetstidstaket. Arbetstidsreglerna, ni vet. Flygvapnet har alltid varit ett ess i rockärmen, men att anfalla med ”tomma” flygplan, endast bestyckade med automatkanoner, det lär ju inte vara någon höjdare.

Nej, De vill bli upptäckta. Ryssarna. De vet att de kan gå in och hämta hem sina kompisar i den svenska skärgården. De vet att våra politiker inte vågar fatta de riktigt tuffa besluten under skarp tidspress. De vet att vi har begränsad militär kapacitet. De vet att vi står utanför NATO.

Den feministiska utrikespolitiken har slagit igenom på allvar. Vi är alla mähän.

[Observera att vissa spår av ironi kan finnas i texten.]

Brist på politisk långsiktighet - sett i ljuset av en kris

Världen har konfronterats med en rejäl krissituation i Ukraina. Spekulationerna duggar tätt och det florerar mycket information och förstås även desinformation. Det är inte alldeles lätt att skapa sig en bild över det som har hänt, vilket förstås även påverkar bedömningarna av vilka åtgärder som bör vidtas och också vad som kan komma att hända på lång och kort sikt. Det är helt klart en prövande miljö, särskilt om man agerar inom ramen för svensk försvars- och utrikespolitik.

Det är i situationer som denna som det politiska ledarskapet sätts på prov och det utgörs i Sveriges fall ytterst av vår statsminister. Likaså är utrikesministern en viktig spelare och så även försvarsministern. Att den goda ledaren har omgetts sig med kompetent och kapabel personal är av yttersta vikt, eftersom de tillsammans måste kunna svara upp vid händelse av svåra situationer. En helt avgörande kvalitet, särskilt om man är politiker, är att kunna tänka strategiskt och att fatta beslut ur ett långsiktigt perspektiv. Politik i alla dess former skulle kunna ses som ett parti schack. När du väl har bestämt dig för öppningen så är det svårt att vrida klockan tillbaka.

I Sveriges fall så är jag riktigt oroad över den låga nivån på flera av våra politiker. Statsminister Reinfeldts första uttalande landade inte helt rätt, vilket förstås skapade en del oro. Utrikesministern däremot var snabbt ute och landade väl i sina skarpa uttalanden kring den ryska interventionen. Det är  just utrikesminister Bildt som är det starkaste kortet bland de politiker som tar sig an den tämligen komplicerade situation som råder. Det som kännetecknar Bildt är en gedigen kunskap och en stor analytisk förmåga. Precis det som jag som väljare förväntar mig av en politiker på denna nivå.

Det som oroar mycket är däremot kompetensen i övrigt. Förmågan till analys tycks vara begränsad och uttalandena håller över lag en skrämmande låg nivå. Nu plötsligt talas det om att skjuta till mer medel till försvaret. Vad är det som har hänt över en natt - höll inte analysen?

I gårdagens Agenda (där för övrigt Bildt åter igen gjorde en bra insats) stod folkpartiets Allan Widman, en av ledamöterna i försvarsberedningen, för en blek insats. Istället så var det en försvarsanalytiker, Annika Nordgren Christensen - med rötter i miljöpartiet (!) - som briljerade på temat analys och strategiskt tänkande. Snabbt så höjde hon nivån på diskussionen och tittarna fick en inblick i de relevanta försvarspolitiska delarna. Widman förlorade sig snabbt i detaljerna och framstod som en pojklagsspelare som förvirrat sig in på nationalarenan. Han är folkpartiets talesman i försvarspolitiska frågor.

När vi ändå tar oss an försvarsberedningen så måste förstås beredningens ordförande kommenteras. Från slutet av 2010 har Cecilia Widegren tagit rollen som försvarsutskottets vice ordförande och hon är även alliansgruppledare och talesperson för moderaterna vad gäller försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Notera att hon även är medlem i krigsdelegationen och från 2012 försvarsberedningens ordförande. Totalt sett en tung spelare på den svenska försvarspolitiska arenan.

Men inte en enda gång har Widegren fritt utan protokoll fört ett intellektuellt och analytiskt resonemang kring försvars- och utrikespolitik. Istället ägnar hon sig åt repetitiva manuskript på sin hemsida, på debattsidor och de gånger hon håller anföranden eller deltar i debatter. Hon är flitigt förekommande, men en genomgång av hennes alster visar att de anföranden och de debattartiklar hon skapar alltsom oftast är en blåkopia av redan slitna begrepp. En sökning på "användbart, tillgängligt och flexibelt" ger mer än 3000 träffar på google och Widegren är påfallande ofta upphovsman till dessa slitna fraser. De fåtal tillfällen då hon har förekommit i prövande situationer kring dessa frågor har hon gett ett okunnigt och osäkert intryck. Hon har också haft svårt att hålla isär så grundläggande begrepp som reella hot och faktisk förmåga. Jag tror helt enkelt inte hon har den kunskapsbas som krävs för nå verkshöjd i ämnet. Sett i förhållande till vad som har hänt de senaste dagarna framstår Widegrens stolpiga resonemang i ett klipp från juni förra året som helt obsolet. Självsäkerheten slår tillbaka med facit i hand.

Det går förstås att fördjupa sig ytterligare i försvarsberedningens ledamöters bristande kompetens i området, där personer som Åsa Lindestam, Torbjörn Björlund och Hans Wallmark inte precis briljerar i sina fåtaliga uttalanden. Det är lite amatörernas afton över det hela, för att använda ett slitet begrepp.

Även om det mot all förmodan skjuts till ytterligare medel till försvarsmakten, så finns all anledning att oroa sig över det politiska ledarskapet.

Till sist ett citat från Winston Churchill som jag riktar till medlemmarna i försvarsberedningen: "All men make mistakes, but only wise men learn from their mistakes", vilket förstås kan tillämpas av såväl män som kvinnor. Det är aldrig försent att göra bättring.

När retoriken blir viktigare än innehållet

Det var en gång ett land i norr. Ett land som tronade på minnen från fornstora dagar. Och landet i norr hade förstås en försvarsmakt, som så många andra länder.

I hundratalet år hade landet förlitat sig på värnplikt, men dessa tider var förbi. De Nya politikerna hade röstat igenom att försvaret skulle bemannas genom frivillighet.

Försvaret började rekrytera personal med klatschiga filmer och spännande webblösningar. Män och kvinnor lockades till försvarsmakten och allt syntes lyckligt och bra. Rekryterna provade på det militära och tyckte det var häftigt och kul.

Efter ett tag så tyckte de Nya politikerna att försvaret slarvade med sina pengar. De begärde att få titta på siffrorna i detalj och tog därefter bort några stora poster. Ingen av dem förstod helt och hållet hur de olika posterna hängde ihop och den exakta konsekvensen av de strykningar som gjorts, men det gjorde ingenting. De visste att ingen skulle klaga. Inga viktiga väljare alltså. Statsministern dristade sig till att kalla försvaret för ett särintresse, vilket skapade lite buller. Men det blåste snabbt över. De Nya politikerna ville bli omvalda och de visste att försvaret var en bra budgetregulator.

Snart så började några debattörer argumentera för att det inte stod rätt till. De ungdomar som lockats till det militära slutade sin anställning alldeles för tidigt. Antalet kör- och flygtimmar minskade. De stora övningarna lyste med sin frånvaro. Det pekades på att lönen var för låg. Överbefälhavaren varnade för att försvaret bara kunde hålla ut i en vecka. Det blev stora rubriker.

All kritik avfärdades raskt av de Nya politikerna. Befälhavaren blev uppläxad. Alla försvarssiffror pekade minsann i rätt riktning – rekryteringen gick enligt plan. De Nya politikerna upprepade gång efter gång att försvarsmakten numera var användbar, tillgänglig och flexibel. Det gamla värnpliktsförsvaret var därmed avskrivet som oanvändbart, otillgängligt och oflexibelt.

De Nya politikerna hade inte någon direkt erfarenhet av de utmaningar som försvarsmakten stod inför, men vad spelade det för roll. De förde regelbundna samtal med alla inblandade och dessutom kommunicerade de med alla media som stod till buds. Mängden samtal var viktigt. Retoriken var viktig. De gjorde klart att det förelåg en bred politisk samsyn. Det gällde att se framåt – att se förbi de dagsaktuella utspelen. Det handlade om att värna kommande generationers trygghet och säkerhet. De Nya politikerna var på rätt väg. De Nya politikerna hade inte gjort enda fel. Allt var rätt. Alla andra hade fel. De Nya politikerna visste bäst. Alltid.

Plötsligt en dag så stod landet i norr inför ett test som ingen hade kunna förutse. Den situation som ingen trodde kunde uppstå uppstod. Ett nytt Georgien eller ett sönderfall likt Jugoslavien: Vem hade trott att det skulle hända i landets närområde? Det var dags för särintresset att skrida till verket.

Landet i norr kämpade tappert mot de utmaningar som de ställdes inför. Problemet var bara att de hade för lite flygplan, knappt några fartyg och alldeles för lite soldater. De enstaka förband som var gripbara hade inte samövat och var därmed begränsat användbara. Det var många vakanser, vilket ledde till otillgängliga förband. Samhället lamslogs, flexibiliteten lyste med sin frånvaro och de Nya politikerna såg med förvåning på utvecklingen. Det här skulle ju inte hända - det kunde ju inte hända!

Landet i norr tog fram sitt trumfkort. De hänvisade till sin ensidiga solidaritetsförklaring och gjorde ett stort internationellt nummer av de utmaningar som landet i norr stod inför. De möttes av tystnad och försiktighet. Det gick trögt. Det fanns inga löften, inga tvång och framförallt ingen dubbelriktad solidaritetsförklaring. På några månader var konflikten över. Ingen kom till hjälp, helt enkelt eftersom ingen behövde hjälpa till.

Till sist så gick det inte så bra. Landet i norr tvingades till eftergifter, tappade lite mer inflytande och stod som förlorare. Män och kvinnor hade fått sätta livet till. Östersjöbalansen hade förskjutits på nytt, trots att ganska begränsade värden hade stått på spel.

Hur gick det sen? Jo, militärerna argumenterade för mer pengar och de fick mer pengar, precis som i efterspelet till andra världskriget. De Nya politikerna kom tillbaka till makten och hedrade soldaten. Men så småningom återgick allt till det normala. ”När fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten”. Eller, hur var det nu igen?

”Something is rotten in the state of Sweden”

För att travestera på William Shakespeares Hamlet: Det är något som inte står rätt till och det gäller dessvärre några av våra försvarspolitiker i Sverige.

Jag har gradvis noterat den alltmer infekterade debatten mellan så kallade försvarsbloggare och M-politiker. Frågan är vad det beror på och varför det har blivit så? Även om det ligger nära tillhands att stödja sig på det gamla talesättet att det inte är ens fel att två träter, så tycker jag mig se ett mönster.

Det är ett relativt nytt fenomen där bloggare tillsammans blir till en maktfaktor. Länge har det varit ett spel mellan politiker och journalister, men i takt med en tuffare ekonomi för mediekoncernerna så tvingas de till att prioritera sin journalistik. Det har bland annat fått till följd att nästan ingen av våra stora dagstidningar eller public service mäktar med att seriöst följa och än mindre analysera de försvarspolitiska utspelen. Politikerna har därmed kunnat härja fritt i ett område som intresserar en – som det verkar – allt mindre del av svenskarna.

Glädjande nog så har försvarsbloggarna bara på några år lyckats fylla ett tomrum inom journalistiken. Flera av skribenterna jobbar inom försvaret eller försvarsnära, vilket innebär att de har mycket god insyn i olika delar av verksamheten. Detaljrikedomen i inläggen, som publiceras nästan dagligen, håller många gånger hög nivå. Tillsammans utbyts och delas information som belyser och testar påståenden och förslag från politikerskrået. Allt är förstås inte rätt i alla delar, men även här visar sig styrkan med bloggarna. Felaktiga påståenden rättas och någon tar vid där någon annan har slutat. Det fungerar lite som skapandet av Wikipedia eller öppen källkod – en slags lyhördhet och transparens mellan de olika användarna. Tillsammans blir resultatet imponerande starkt.

Häromdagen så lyssnade jag på ett radioprogram där bland annat Eva Hamilton (verkställande direktör för Sveriges Television) deltog. En ung lyssnare ringde in och frågade varför SVT inte syns, vilket fick Eva att skratta till. Vad menar du, vi sänder ju tusentals timmar dygnet runt, svarade hon? Men ni syns ju inte, fortsatte lyssnaren, och det stod klart att de inte talade samma språk. Den unga lyssnaren tittade nämligen inte på tv utan bara på program på webben och via sociala medier. För oss lyssnare stod det lika klart att Eva inte riktigt förstod den målgrupp som valt bort traditionell tv. Något liknande tycks ha uppstått bland försvarspolitikerna som inte verkar förstå sig på hur de ska hantera de bloggare som har övertagit granskningen av och kommunikationen med politikerna.

Oförståndet bland politikerna visar sig främst genom att huvuddelen bara kommunicerar på traditionellt sett via gammelmedia.  De som trots allt har upptäckt sociala medier väljer ett kommunikationsmönster som påminner om användandet av gammelmedia. Det gör att bloggkollektivet – tillika väljare – står helt frågande inför alla obesvarade frågor och oviljan till kommunikation. Hallå, varför svarar ni inte? HALLÅ … ropar bloggarna. Men utan seriösa svar. Och det är precis just här som konflikten börjar.

De nya moderaternas försvarspolitiker verkar ha intagit en von-oben-attityd till bloggarna. Vem döljer sig bakom en anonym profil och vad har en anonym person egentligen för trovärdighet, tycks de tänka? Det blir lite som en strid mot en osynlig fiende och det passar inte alls det gamla politiska maskineriet. Istället så tillämpas maktspråk i form av förminskning eller fördummande av bloggarna. Det finns flera exempel på detta.

Ett återkommande tema är att vi bloggare vill återgå till det gamla invasionsförsvaret, vilket är ett påstående som ibland används av Karin Enström. Hon talar om att det är ”några” som vill detta och det är ganska uppenbart vilka dessa ”några” är. Det finns mig veterligen inte en enda bloggare som vill återgå till det gamla, men påståendet är ett enkelt sätt för de nya moderaterna att förminska eller fördumma de som ifrågasätter det nya försvar som moderaterna argumenterar för.

Nonchalans tillämpas ofta, bland annat av försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren. Inte en enda gång har hon bemött någon av de otaliga frågor eller kommentarer som har ställts i bloggosfären. Istället maler hon på med enkelriktad kommunikation i form av artiklar och kommentarer, där hon allt som oftast använder samma ord, men med olika ordföljd. Det är som ett propagandaministerium från 40-talet där läsaren indoktrineras till att tro att det nya försvaret är nydanande flexibelt i en miljö som är komplex och oförutsägbar. Hon utnyttjar sociala medier till att trycka ut information, gärna samma saker en masse. Mest oroande är att hon tycks helt ointresserad av en dialog med sina väljare, såvida de inte ograverat ställer upp och bekräftar det hon har skrivit och sagt. Det blir som ett Facebook där det bara finns ”like-knappar”.

Nästa steg i konflikten uppstår då de som tar sig tid att läsa alla inlägg från försvarsbloggarna inser att saker och ting inte stämmer överens med den enkelriktade kommunikationen. Det uppstår frågetecken, både bland läsarna av alla bloggar och i gammelmedia. Precis som tidigare så väljer de nya moderaterna att vara kallsinniga. Påstått siffertrixande skulle med lätthet kunna redas ut med dialog på nätet, men istället nonchaleras initierade inlägg och det mals på med samma gamla vanliga budskap. I bästa fall ges en kommentar i ett twitterinlägg, där det meddelas att läsaren inte har förstått eller så hänvisas till samma gamla tema som följer av de otaliga artiklarna i gammelmedia. Det verkar vara en oskriven regel att en M-politiker aldrig kan ändra sig och inte heller kan de erkänna ett fel eller misstag. Ty riket är ditt och makten och härligheten ... Är det kanske så vi ska tolka bristen på dialog?

Innan Sten Tolgfors rycker in nästa gång, för att försvara sina M-kollegor mot de syrligheter som förekommer i sociala medier, så vill jag ge följande råd till de nya moderaternas försvarspolitiker: 

• Försök att besvara frågor och bemöt artiklar som skrivs.
• Behandla försvarsbloggarna med respekt.
• Var ärlig. Skriv inte att hela Sverige kan försvaras när vi vet att det inte går.
• Våga erkänna fel och stå upp för misstag. 

Om ni tar till er dessa enkla råd så tror jag att diskussionen blir så oerhört mycket bättre. Försök att lämna strutsmentaliteten, tack. 

"Europa säkrare än på länge - Fred i vår tid"

Inspirerad av Skippers senaste inlägg drog jag mig till minnes några intressanta kartor, varav några med koppling till Gotland. För inte så länge sedan skickades de till mig av en före detta kollega. De visar klart och tydligt hur seriös den sovjetiska krigsplanläggningen var, vilket förstås manar till eftertanke. (Beklagar den dåliga kvaliteten på bilderna, men jag har alltså inte originalen.)

De två första bilderna visar delar av en sovjetisk invasionskarta över Gotland från 1977, närmare bestämt Fårö och Fårösund. Kartan är rik på detaljer och det finns ytterligare uppgifter på kartans baksida. Som exempel framgår följande uppgifter:

"Som underjordiskt skydd kan användas de stenbrott (punkt 1284 och 0480); Nära kusterna stöter man på stenar under vattenytan vilka kan försvåra fartygs anlöp."

Det är alldeles uppenbart att kartan är rekognoserad i fält.

En annan sovjetisk karta visar vår huvudstad, Stockholm. Kartan är daterad 1986 och märkt "Sekretno". Jämfört med svenska sjökort så är den betydligt mer detaljerad med djupkurvor. Särskilt skrämmande de färgkoder som har används för byggnader. Grönt är "krigsmål", rött är "regering och administration" och svart är "krigsindustri. På en av bilderna, med Essingeleden och Tranebergsbron i centrum, framgår att DN:s och SvD:s tidningshus är rödmarkerade.

Till sist en invasionskarta från 1954 hämtad från Mikael Holmströms "Den dolda alliansen". Den är hämtad från en polsk stabsövning och visar hur förband ur "28:e armén understödda av '3:e baltiska flottan' landstiger på Skånes sydkust och avancerar till en linje Bjärred-Åhus". Det antyds också ett angrepp mot Helsingborgstrakten.

En av våra nuvarande riksdagsledamöter, tillika ordförande i försvarsberedningen, har för inte så länge sedan uttalat att "Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge." Inlägget andas en naiv inställning som bär spår av Chamberlains "fred i vår tid". Låt oss hoppas att hon har rätt, men låt oss också ha en beredskap för att saker och ting aldrig riktigt går exakt som man vill. Det kan finnas anledning att lära av historien som har en förmåga att upprepa sig.

Försvarsbingo

För den som vill fördjupa sig i den alltmer intensiva försvarsdebatten presenteras ett stycke "försvarsbingo". Inget komplicerat, det gäller helt enkelt att så snabbt som möjligt få "tre-i-rad". Vågrätt, lodrätt eller diagonalt. Den som lyckas får ära och berömmelse genom att skrika ut ett BINGO! på twitter, på tunnelbanan eller i lämpligt rum i hemmabostaden.

Var särskilt observant när (de nya) moderaternas ledamöter i försvarsberedningen fattar pennan. Jag tänker särskilt på Cecilia Widegren och Hans Wallmark. Håll också ett öga på Johan Johansson, försvarsministern Karin Enström samt "sleepern" Annicka Engblom. Då någon av dessa fattar pennan finns stora chanser att vinna en delseger.

Mycket nöje!

Lite om förändring och engagemang

”Det är inget fel på förändring, bara den går i rätt riktning” Winston Churchill.

Jag har tyvärr inte den tid som krävs för att gå på djupet i ämnet försvarspolitik (dock så är jag i gott sällskap för det är knappt några journalister som gör det heller, tyvärr). Det finns andra som hanterar grovjobbet bättre, som Wiseman och Skipper för att ta ett par bra exempel, och jag väljer därför att helt kort dela med mig av några allmänna funderingar.

Den ständigt återkommande frågan är varför försvarsfrågor inte väcker folks intresse? Fråga vem som helst på gatan om det klassiska ”skola, vård, omsorg” och alla har en åsikt. Alla befinner sig någonstans på skalan, antingen själv eller via någon anhörig, och de kan därför relatera till den politik som handlar om de tre. Av förklarliga skäl så flockas också de politiska partierna kring de heta ämnena då det finns många röster att vinna. Det har på sätt och vis gått kvartalsekonomi i politiken. De lätta ämnena blir det som politikerna går till val på och försvarspolitik är inget lätt ämne. En försäkring för framtiden är sällan något som gemene man är intresserad av. Ärligt talat: hur många 20- och 30-åringar bryr sig idag om sin pension?

Tidigare, med värnplikten som bas, så kunde nästan alla relatera till det militära. En del hade positiva erfarenheter, andra negativa, och det gällde oavsett generation. Det fanns en nerv någonstans i dialogen som kittlade, lockade eller triggade i någon riktning. Oavsett vilken uppfattning som företräddes så var det positivt eftersom försvarsfrågor berörde. Jag tror absolut att det var till Sveriges fördel att det fanns ett tvång som ledde till delaktighet. De flesta förstod också att det fanns ett potentiellt yttre hot att förhålla sig till.

Istället för det drastiska beslutet att helt sonika avskaffa mer än 100 års värnplikt hade vi kunnat välja en annan väg. Det hade varit lämpligt att utreda och värdera olika alternativ, och för det hade krävts en bred diskussion kring nutida och framtida hotbilder. Så skedde inte utan istället raderades värnplikten med ett pennstreck. Vi svenskar brukar annars vara världsmästare i tidskrävande utredningar – i skarp kontrast till snabbt beslutsfattande – men denna gång var processen omvänd. Olyckligt nog.

I den uteblivna hotbildsinventeringen hade så mycket mer än det strikt militära kunnat vävas in. Just nu så är det aktuellt med allt från miljö- till IT-hot, som ett par alternativ, och varför hade inte de kunnat bli ett par målbilder för den ”nya” värnplikten (sett som en travesti på de ”nya” moderaterna, kanske)? Här fanns möjligheten att väva in en mängd olika teman som hade mynna ut i något riktigt bra. Här nedan följer några alternativ som hade kunnat beaktas:

-       Alla män och kvinnor hade fått göra den ”nya” värnplikten med tillhörande ”kri(g)splacering”. Det tidigare undantaget för kvinnor hade kunnat tas bort för att istället skapa en delaktighet över hela linjen.

-       Den ”nya” värnplikten hade kunnat inledas med en allmän del för samtliga. Kanske en genomgång och ”pröva på” i allt från miljöhot till militära hot.

-       Därefter hade det kunnat övergå till en ”specialistdel”, t.ex. inom civilförsvar eller det militära. Miljöpartiet har tidigare motionerat om värntjänst som ett alternativ till värnplikt och kanske fanns det inslag i det förslaget som hade kunnat beaktas. Räddningstjänst, reservpoliser och nationella (och internationella) miljöinsatser hade kunnat vara en inriktning.

-       Värnplikten hade kunnat kombineras med fast anställd civil och militär personal, precis som tidigare, naturligtvis i en kombination som varit ekonomiskt försvarbar. Vissa delar av det militära försvaret, precis som den civila verksamheten, måste drivas av fast anställd personal.

-       Ersättningen för värnpliktiga kunde precis som tidigare vara låg med motiveringen att det avser deltagande i en samhällstjänst som kommer alla till nytta.

-       Regelbunden repetitionsutbildning.

Det går förstås att spinna vidare ytterligare några varv, med bättre innehåll och kvalitet, och mina förslag ska därför endast ses som exempel. Min poäng är att alternativen och möjligheterna aldrig utreddes och än mindre diskuterades på djupet.

Kanske är det någon som menar att inriktningen (att värnplikten skulle försvinna) varit känd under en längre tid, och kanske är det påståendet korrekt. Men att stillasittande se på när mer än 100 års investeringar kastas på soptippen är allt annat än ett godkänt betyg för de folkvalda. Tvärtom så borde vår elit (våra riksdagsmän, eller?) stå över kvartalspolitiken och i större utsträckning engagera sig i framtida viktiga frågor. Istället har beslut fattats på alltför lösa grunder och det har lett till problem som löper under en lång tid framåt. Vi ser en försvarsmakt som på flera plan kämpar för sin överlevnad, vilket innebär att vi nästan står utan livförsäkring – nu senast bekräftat av vår överbefälhavare. Endast den historielöse kan stå lugn i detta omvandlingskaos.

Våra politiker har valt en helt annan lösning, delvis utan kläder (och resultatet har ju inte rönt några större framgångar, hittills), men det är trots allt inte för sent att göra bättring. Jag tycker inte att värnplikt nödvändigtvis är ett dåligt alternativ, men det kräver i så fall att man begår våld på begreppet genom att tänka nytt och stort. Innan vi helt och fullt kastar bort all kunskap och alla investeringar i ett hundraårigt arv, så kanske vi bör se över möjligheten att återskapa något som skulle kunna göra oss världsledande, istället för att leka följa John i stormakternas försvarsomvandlingar. Vi bör se till vad vi är bäst på och vad som gör oss unika. Om delaktighet är nyckeln till framgång så vinner vi delaktighet med någon form av plikttjänstgöring och jag är övertygad om att det går att skapa om vi involverar annat än bara militärt.

Som sagt, det är inget fel på förändring, bara den går i rätt riktning!

Arrogansens högborg

Idag lyssnade jag på Cecilia Widegren, vice ordförande i försvarsutskottet. Hon debatterade, helt kort, med den pensionerade översten Bo Pellnäs med anledning av den senares debattartikel i Dagens Nyheter. Hon uttryckte stor irritation och var av uppfattningen att ”Bo Pellnäs skäller som en bandhund”.

Det är fascinerande med vilken okunskap och arrogans Widegren tar sig an detta viktiga ämne. Att det mest grundläggande i försvars- och säkerhetspolitik har gått henne så förbi är något som skrämmer.

Precis som Pellnäs är inne på (även om han inte säger det uttryckligen) så handlar det om att köpa sig handlingsfrihet. Om Sverige har möjlighet att övervaka och skydda sitt territorium så har vi ett bättre förhandlingsläge, och nu ser vi att Ryssland rustar mot tidshorisonten tio till femton år. Frågan är var Sverige står då?  

Widegren pekade på NATO:s utredning som gör gällande att Sverige kan försvara sig, men det är ingenting annat än en chimär eftersom det pekar på något som skulle vara uppfyllt 2014. Allt pekar på att vi inte kommer att nå de mål som legat till grund för NATO:s analys, vilket gör att Widegrens slutsatser är felaktiga.

Widegren blandar dessutom ihop begreppen genom att hänvisa till flera andra faktorer som varken hon eller vi andra har en aning om. Det väsentliga är att om Ryssland fortsätter att upprusta i enlighet med sina planer, då kommer alla plåtskal – flygplan, stridsvagnar och båtar – att stå körklara om tio till femton år. Vem som är vid makten då har vi ingen aning om och det är precis det som skrämmer.

Egentligen så är det ganska okomplicerat och för att förstå grundprinciperna räcker det med att gå på vilken fotbollsmatch som helst. Polisen kraftsamlar och de är mångfalt färre än alla fotbollshuliganer. Men, och detta är viktigt, de är tillräckligt många för att avskräcka buset från att gå bärsärk. Framför allt så kan de ta hand om enstaka bråkstakar och fyllehundar, vilket är fullt tillräckligt. Egentligen är det så incidentberedskapen fungerade, grovt förenklat, och vi behöver fortfarande en incidentberedskap i luften, på marken och till sjöss - nu och om tio till femton år.

  

Istället för handlingsfrihet har vi fått arrogans. Vad vi behöver, i perioder som dessa, är politiker med is i magen som tänker flera mandatperioder framåt, för landets bästa.

Sailing Close to the Wind

Den 3 juni var det dags för FörsvarsTeatern som satte upp sin nya version av ”Sailing Close to the Wind”. Den förra huvudrollsinnehavaren, som dessvärre kraschlandade i samband med slutnumret, ”Patron ur!”, gjorde att vi fick stifta bekantskap med det nya stjärnskottet Karin Enström. En skådespelare i världsklass.

Precis som tidigare år bjöds vi på en strålande premiär med ett färgstarkt och mustigt språk, dock med vissa likheter från förra årets komposition. Det torde ju inte ha gått någon förbi att rekryteringen gått över förväntan, ett påstående som direkt kryddades med att det kommit en ny lagstiftning ”som var den sista pusselbiten i den nya reformen”. Så, för er som ännu inte har uppfattat detta legala mästerverk, nu är det klart – den sista pusselbiten är på plats! Det råder trygghet. Skådespeleri av yttersta världsklass.

I efterföljande akt konstaterades raskt att när man är ute och tjänstgör på insatser så har man mångdubbelt bättre lön, vilket förstås motiverar den av parterna på arbetsmarknaden satta nivån om sextontusenkronor. Vilken ynnest att få mångdubbelt betalt för ett så pass gentilt boende som Camp Northern Lights (med tillhörande övernattningsmöjligheter). Inte ens Nordic Light torde kunna mäta sig med Mazar-e Sharif med omnejd.

Skådespelet nådde nya höjder då publiken serverades ett verkligt paradnummer. Vi fick reda på att det ska tillsättas en försvarsberedning tillsammans med andra förberedelser för att förbereda ett beslut långt fram. Vi tar det en gång till: 

En försvarsberedning

tillsammans med andra förberedelser

för att förbereda

ett beslut långt fram

Blankvers, daktylisk hexameter eller haiku? Döm själv. Det håller hur som helst världsklass.

Det är ett modernt och tydligt språk helt i den nya tidens anda, dock flirtandes med forna tiders ”fördröjningsstrid”. Vi minns förstås värdeord som invasionsföretag eller det klassiska ”möta, hejda, slå”. Och nu har ordet fördröjningsstrid kommit att ersättas av förberedelser.

På temat systemkollaps ställdes den mest kritiska frågan, dvs. om vi har förmåga att försvara vårt land. Det besvarades kort och kärnfullt med en sparsamhet som hade fått en finländare att bli stolt.

”Det har vi.”

På samma tema fick vi veta:

- Vi har väl utbildade förband.

- Vi har bra utrustning.

- Vi har hög förmåga.

- Vi har ett nytt artillerisystem.

- Vi har nya helikoptrar.

Världsklass helt enkelt.

Vi ger fem boforskanoner av fem möjliga. Vi tackar även talskrivare Sten Tolgfors för ett gott förarbete och Hillary Clinton för att hon, enligt Karin, tycker att vi håller världsklass. 

Truppföring ger förtur - eller inte?

Officer A har tjänstgjort utomlands mer än en gång, varav senast i Afghanistan på en av få truppförande befattningar. A har prövats flera gånger och med goda vitsord. Mellan missionerna har han bland annat tjänstgjort som kompanichef med fullständigt kompani, dvs. skarp trupp. Också där med goda vitsord. Totalt sett låter det som en perfekt resa mot nästa steg i karriären för en arméofficer, eller hur?

Verkligheten är en annan. Med den alltmer sinande tillgången till skolplatser - vartannat år till det gamla "chefsprogrammet" - så uppstår en del intressanta situationer. Det gäller att i detalj planera för nästa steg i karriären. Ett år på "fel plats" gör att man hamnar på dekis och då blir plötsligt den tidigare erfarenheten ingenting värd. Svågerpolitiken är en realitet och mer än någonsin, med få platser till förfogande, florerar den som aldrig förr.

En titt på årets kandidater ger en del ledtrådar. Det kan konstateras att virtuell truppföring premieras framför skarp truppföring, att döma av uttagningen. Uppenbarligen så räcker det många gånger att sitta i en stabsfunktion och truppföra ett virtuellt förband på annan ort. Det viktiga är att du har tjänstgjort med rätt person, dvs. beslutsfattaren - han som väljer ut förbandets representant till nästa skolsteg. Skrivbordet duger bra som referens.

Det finns förstås andra vägar uppåt. Det finns fortfarande skolor som har en egen skolplats, vilket gör att det ramlar in en och annan elev den vägen. En lojal officer med stark förbandstillhörighet kan tvingas stå tillbaka då förbandet bara har en plats. Istället kan relativt "små" enheter få en plats utan samma konkurrens.  Karlberg har som exempel en plats och det finns även andra som har ramlat in köksvägen, t.ex. via Försvarets underrättelse- och säkerhetscentrum.

Det är förstås ingen garanti att man är lämplig för högre tjänst efter att ha tjänstgjort utomlands, men det är beklämmande när duktigt folk sidsteppas. Mer än någonsin är det tydligt att många högre arméofficerare saknar en viktig komponent i sin karriär. För inte så många år sedan så var ett kompanichefsår ett måste för att ta nästa steg. Nu verkar det som att rätt kontaktnät väger tyngre.

Inte bara på de högre befattningarna börjar det vattnas ur rejält. Också bland de yngre officerarna verkar tålamodet sättas på prov. Eftersom det knappt finns någon trupp att tillgå så skickar en del förband sina officerare på allehanda kurser, land och rike runt. En kurs låter förstås spännande (lite prickskytte kanske?), men när kurs två, tre och fyra avverkas i snabb följd, utan att någon trupp syns in horisonten, då tröttnar även den mest motiverade officer. Sker det ingen förbättring så lockar civila arbetsgivare med mer stimulerande arbetsuppgifter, prickskyttekursen till trots.

Den Tolgforska expeditionskåren tycks ha större utmaningar på hemmafronten än på bortafronten. Den bas som är tänkt att byggas upp till 2014 håller redan på att tyna bort.

Ibland finns det likheter med biltillverkaren Saab. Konkurs kan vara en bra utväg för att slå stopp i alla maskiner. Utvärdera alternativen, göra en grundlig analys, stycka resterna och starta maskinerna när vi vet vart resan ska bära oss. Det tål att upprepas: Just nu är det hela havet stormar och det är ingen som styr.

Sibelius och det finska presidentvalet

Som en del av den finska presidentvalskampanjen organiserades denna manskör till stöd för Pekka Haavisto, en av kandidaterna. Sången uppfördes mitt på Centralstationen i Helsingfors. Sibelius när han är som bäst. Den främste kompositören i Norden, alla tider. Lyssna, njut och hänförs.

Strategi för det oväntade

Folk och Försvars årliga Rikskonferens var ingenting annat än ett stort blaha, blaha. Beklagar, men det framkom ingenting av värde och som exempel kan tas Juholts anförande. Han valde att prata om något som låg helt utanför konferensens kärna. Inte heller Tolgfors bjöd på något intressant, men det var ju "business as usual" i den Tolgforska världen. Att Europa ska stå för sitt eget försvar var ju en knappast en kontroversiell åsikt. Däremot så är det svårt att se hur det hänger ihop med regeringens egen expeditionskårspolitik.

I efterspelet till konferensen valde några att sänka blicken ytterligare en nivå med lite diskussion kring en eventuell Gotlandsbrigad. Också behovet av pengar till försvaret har diskuterats mer eller mindre intensivt.

Som vanligt missar många helt och hållet målet, oavsett vem som är skribent. Vad vi behöver är en strategi för det oväntade – varför tar ingen initiativet till en analys? Innan vi har gjort vår hemläxa, så kan vi ju knappast bygga för framtiden.  Wiseman har i flera inlägg haft ett bra citat från Lars Fresker i brevhuvudet som lyder:

”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro”.

På samma tema så måste vi förstås veta vad vi ska odla.

Ser vi tillbaka på 1900-talet så byggde vi i många, många år vårt försvar på den utredning som gjordes under pågående krig, 1942. Det är det närmaste en strategi vi har kommit (trots att den saknade en strategisk analys!). Flera kursändringar gjordes med jämna mellanrum därefter, men en granskning ger vid handen att det var mest kursändringar av inrikespolitisk karaktär (något som jag vill minnas att bl.a. Wilhelm Agrell tar upp i någon av sina böcker). På samma tema så har de senaste försvarsberedningarna inte fungerat som en beredning i dess rätta bemärkelse. De har istället ägnat sig åt ett ”framför-näsan-perspektiv”. Ungefär som ett verktyg för den sittande regeringens inrikespolitik.

Det är dags för en djuplodande strategisk analys. Först därefter kan vi gå vidare. Varför ska det vara så svårt att förstå?

Tyvärr så har vi ingen strategi för det oväntade.

Försvarsfrågan - vem tar befälet?

Inför stundande rikskonferens i Sälen infinner sig en stilla undran, nämligen om det egentligen finns en försvarspolitik värd namnet. I Sverige alltså. Det räcker med en titt i dagstidningarna för att konstatera att försvarsfrågorna lyser med sin frånvaro. Det närmaste vi kom en debatt i närtid var frågan om Libyen, och då handlade det mer om Juholt och drogade barnsoldater. En mer nyanserad debatt drivs istället på ett antal bloggar, något som har fått försvaret att öppna en och annan miniblogg för exempelvis armén och flygvapnet.

Från politikerhåll verkar det råda näst intill totalt mörker. Vad händer egentligen på politikerfronten?

VÄNSTERPARTIET vill å ena sidan utreda möjligheten att återinföra värnplikten, vilket kan tyckas vara lovvärt, men å andra sidan vill de verka för fortsatt nedrustning. De är över huvud taget inte trovärdiga och kan bara ses som ett nedrustningsparti. De har aldrig någonsin verkat för ett starkt försvar och kommer inte heller att göra det inom överskådlig framtid. Därmed lämnar vi det gamla kommunistpartiet utan någon närmare kommentar.

MILJÖPARTIET räknar var tionde invånare inom sitt röstetal och borde därmed vara ett parti att räkna med. Under rubriken "Vår politik", på deras hemsida, hittar vi allt från klimat till jämställdhet, men ordet försvar lyser helt med sin frånvaro. Valmanifestet har 36 punkter men ingenting försvarspolitiskt. För att hitta ett svar på försvarsfrågan går vi istället till miljöpartiets politik A-Ö. Där står det att vi ska gå före på nedrustningens väg och minska våra militäravgifter. På sikt vill de avskaffa det militära försvaret helt. Uppenbarligen räcker det inte med den juholtska expeditionskåren. Miljöpartiet har inte heller någon försvarspolitik, bara en nedrustningspolitik. Peter Rådberg, tillika medlem i försvarsutskottet, deltar därmed i den kommande Rikskonferensen som ett ombud för ytterligare nedrustning.

KRISTDEMOKRATERNA för en tynande tillvaro och så även inom försvarspolitiken. I deras valmanifest med 89 viktiga punkter noteras att staten ska ta ansvar för att det finns en nationell symfoniorkester och kör. Kanske ska vi möta fienden med sång för det står ingenting om att det ska finnas en nationell försvarsmakt. Ordet försvar nämns över huvud taget inte bland de 89 punkterna.

Deras ansikte utåt, Mikael Oscarsson, låter i sitt "stora försvarstal" från december 2011, meddela att vi inte behöver dra ner på vårt försvar, tack vare våra goda finanser. Jag vet inte vilken planet denna människa befinner sig på, men uttalandet är ju skrattretande. Det finns ju knappt något att dra ner på - vad menar han egentligen? Samma tal innehåller mängder med gallimatias som inte heller kan tas på allvar. "Jag tror att vi i dag inser att Sverige - också i vår tid - behöver ett starkt försvar." Han talar med kluven tunga - storvulet, men de vackra orden klingar falskt. Jag tvingas konstatera att "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning".

Vi närmar oss FOLKPARTIET som med sin partiledare Jan Björklund, tillika före detta arméofficer, flera gånger har slagit på försvarstrumman. Vi minns kriget i Georgien, bara några år bakåt i tiden, där Björklund gjorde helt om och fick kalla fötter.

Björklund är dock en taktiker med makten för ögonen. Gissningsvis har han medvetet bestämt sig för att inte driva försvarsfrågorna för hårt eftersom en allians kräver samförstånd. Vi vet ju att folkpartiet är medlem i den allians som delvis har drivit igenom den socialdemokratiska linjen, en linje som etablerades av Juholt vid utskottets roder. De har avskaffat värnplikten (i fredstid), något som klart deklarerar på sin hemsida. Visserligen så sätter folkpartiet upp några mål som förtjänas att nämnas, bland annat att armén ska kunna mobilisera fem mekaniserade brigader, och det finns också en vision om en kombination av heltids- och kontraktsanställda. Problemet är att det inte är något som drivs tillräckligt hårt (eller tillräckligt högljutt), för det drunknar i det allmänna som skola, vård, omsorg. Det framgår inte heller hur exakt det ska gå till.

Hoppet står möjligen till Allan Widman som är partiets försvarspolitiske talesman. Han verkar ha ordning på sin kompass och ärligt talat så tror jag han har goda avsikter. Det som är bra med Widman är att han har en fot i myllan, vilket alldeles för få försvarspolitiker har. Problemet är att han är i minoritet och att han ingår i en allians som har verkställt det socialdemokraterna påbörjade, precis som har nämnts ovan. Här ser vi lite av problemen med den blockpolitik som finns i Sverige, något jag ska återkomma till i ett senare inlägg. Widman tvingas ställa in sig i ledet och samordna sig med övriga allianskamrater. Jag tror dessutom att han är för svag för att på egen hand driva denna fråga. Det behövs allianser inom alliansen och över blockgränserna. Svensk politiks stora svaghet gör sig gällande.

MODERATERNA har länge drivit linjen att vi ska ha ett starkt försvar, men de nya moderaterna har övergett denna tanke. Visserligen går det att hitta en del vackra ord i moderaternas idéprogram, men från ord till handling verkar något ha gått förlorat. Det går inte att leva på gamla meriter och de nya moderaterna visar tydligt att så är fallet. Anders Borg och ekonomin har fått styra, vilket bland annat fick Mikael Odenberg att packa väskan och gå.

Moderaternas ansikte utåt, om vi för ett ögonblick glömmer Sten Tolgfors, är påläggskalven Cecilia Widegren. Proffspolitiker sedan 25 års ålder, född 1973. (På utbildningsfliken på hennes cv står det för övrigt "pol.mag studerande", vad det nu är. Har hon en examen eller inte?) Hon uttalar sig ganska bestämt för att vara en relativt ny medlem av försvarsutskottet och för bara några månader sedan skrev hon att "försvarets rekrytering är en succé". Stanna upp och tänk på den frasen ett ögonblick. Vi har ett försvar som på knappt ett par decennier har bantats från 600000 man till 30000. Mängder av de som har sökt har fallit ifrån och Widegren pratar om succé. Tala om att sminka en gris; att hänvisa till kejsarens nya kläder. Man tar sig för pannan. Och detta är sagt och skrivet av en person som ska driva försvarsfrågor i Sveriges största politiska parti.

Parhästen Tolgfors, tillika före detta vapenvägrare, låter publicera följande uttalande på regeringens hemsida, vilket är talande i sig självt. Observera att vi enligt honom har vi avsevärt ökat försvarsförmågan.

"Regeringen och riksdagen har besluta om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar. Vi stärker samhällets krishanteringsförmåga genom att ta bort det tidigare stuprörstänkandet och har samlat krisberedskapen i en ny myndighet."

En intressant detalj är att att Anders Borg har visat noll intresse på försvarsfronten. Tvärtom så verkar han ha motarbetat alla tankar på att skjuta till pengar till försvaret.

Summa summarum så är de nya moderaterna långt från de gamla moderaterna i försvarsfrågan. Jag ser inte längre dem som bärare av en stark, försvarsvänlig politik. Precis som folkpartiet så har de anammat nedmonteringens linje, men till skillnad från folkpartiet finns det ingen som ens internt försöker driva en pragmatisk linje.

CENTERPARTIET återstår för att alliansen ska bli komplett. Talesmannen Staffan Danielsson är aktiv och har till och med en egen blogg där han gör sig hörd. Han finns också med på försvarsbloggarens Wisemans lista över bloggar.

Danielsson verkar vara en sund person, men politiskt verkar han inte vara beredd att gå lika långt som folkpartiet. De senares krav på återupprättande av militär närvaro på Gotland är ingenting han verkar stödja. Däremot så verkar han inte helt avvisa NATO-tanken. Åter igen är det en stor försiktighet och ett passivt stödjande av de gjorda reformerna som lyser igenom. Inte heller här ser jag en frontfigur utan snarare en person som gillar att nysta i de små frågorna, i bakgrunden. Anmärkningsvärt är att centern i sitt idéprogram hänvisar till att "Sveriges militära försvar ska tryggas med egna medel". Det känns inte riktigt realistiskt sett i förhållande till de beslut som de har varit med att fatta.

Även centerpartiet står och lovar saker utan realistisk grund.

Återstår SOCIALDEMOKRATERNA med Håkan Juholt i spetsen. Sedan tidigare står det klart att Juholt har varit en av förgrundsfigurerna när det gäller demonteringen av det militära försvaret. På samma tema verkar socialdemokraterna inte riktigt veta vad de vill och vart de är på väg och  Peter Hultqvist har redan visat stor otydlighet i samband med Libyen-krisen.

Vidare så innehåller deras hemsida flera hänvisningar som är förvirrande. De skriver att "omställningen till ett modernt, effektivt och folkligt förankrat försvar måste fortsätta". Hur folkligt är ett yrkesförsvar, undrar vän av ordning? Det framgår också att Sverige ska vara militärt alliansfritt, men hur vi ska klara av att försvara Sverige när vi knappt klarar att sätta upp en bataljon i Långtbortistahn är i sammanhanget obegripligt.

SVERIGEDEMOKRATERNA går jag inte närmare in på eftersom de helt verkar sakna en försvarspolitik med substans. Om någon läsare är av en annan uppfattning så får ni gärna göra er hörda.

- - - - - - - - - - -

Det kan tyckas vara en ytlig och alltför övergripande summering av våra politiska partiers syn på försvarsfrågorna, men min poäng är att det inte finns något politiskt parti som på allvar driver försvarsfrågan. Det finns inte heller någon enskild politiker som vågar stå upp, på allvar, och som kan vara obekväm försvarare av viktiga framtidsfrågor som drunknar i de allmänna, grova överenskommelserna. Behovet av att "vara överens" och att agera knapptryckare är större än enskilda frågor. Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" blir alltmer relevant.

Det preliminära programmet för Folk och Försvars Rikskonferens den 15-17 januari 2012 ger inte heller några större förhoppningar (även om nämnda Anne-Marie Pålsson faktiskt deltar under dag två).

Jag är djupt oroad över försvarets utveckling och vilka konsekvenser de snabba nedläggningarna har fått. Det är beklämmande att vi har försatts i denna situation. Det är ytterst politikerna och deras avsaknad av strategisk analys som har försatt oss i denna situation. Sveriges folk inte inte getts tillfälle att ta del av vare sig diskussionen eller en analys (som alltså inte finns). Tillfälliga nycker och ett maktspel bakom kulisserna har tillåtits ta överhanden.

USA - på väg mot enfrontsdoktrin

Efter en del snömos från Obama & Co så börjar de nya amerikanska prioriteringarna klarna. Visserligen inga direkta överraskningar, men nu är det inte bara spekulationer utan på riktigt. Under de kommande veckorna får vi mer detaljer om vad som komma skall. Det bör noteras att presidenten var på plats i Pentagon, vilket är ovanligt. Det visar vikten av de åtgärder som presenterades.



Tvåfrontsdoktrinen är sedan länge övergiven och nu handlar det istället om en enfrontsdoktrin. Obama talade i försiktiga ordalag om att prioritera och det är ett ordval som indikerar att något är på gång. Studerar man andra uttalanden från Pentagon så står det klart att det är Asien-Stillahavsregionen som prioriteras. Med andra ord är det dags för Europa att klara sig själv. Ett Europa som de senaste åren har slagit an en allt tuffare ton gentemot storebror USA, både vad gäller det militära och på handelsfronten.

Frågan är då hur EUs aktie står sig sett i ljuset av den eurokris som ligger som ett vått täcke över Europa? Klarar vi oss verkligen själva? Om vi knyter det till Sveriges militära vägval så kan konstateras att vi står utan ett USA som kan skydda oss - i vart fall under de närmaste tio åren. Det som framkom idag kan inte tolkas på något annat sätt. Kan vi då förlita oss på våra kollegor i Europa, Mercozy & Co, som knappt klarade av att leda kriget mot Libyen på egen hand. Jag är inte alldeles säker på att ledarskapet finns. EU har fortfarande stora problem på den fronten. Hur många vet till exempel vem Herman Van Rompuy är?

USAs nya krigsmakt

Om bara några timmar får vi en ny indikation på var USAs krigsmakt är på väg. Nedskärningar har redan aviserats, men frågan är om folk verkligen förstår omfattningen. För vår del så är frågan om förespråkarna för vår expeditionskår (med tillhörande amerikansk militär livförsäkring) verkligen har haft det strategiska tänket då de satte kniven i värnpliktsförsvaret?

Idag (torsdag) hålls en presskonferens med försvarsminister Leon Panetta och generalen Martin Dempsey. Håll spaning på hemsidan för U.S. Department of Defense. Då får vi en del svar på hur amerikanerna kommer att attackera de militära nedskärningarna.

Om du för ett ögonblick vill leka med Pentagons budget på egen hand så rekommenderar jag NY Times lilla räknesnurra. Då ser ni, i realtid, hur nedskärningarna slår. Testa att minska armén och marinkåren med 35% över de senaste tio åren. Och så minskar ni USAs militära närvaro i Europa och Asien. Då har ni garanterat dödat den svenska livförsäkringen - och så har ni fixat Pentagons budgetmål. Snart får vi veta om Juholtprojektet har lett rätt.

Ledarskap i förfall?

En gång i tiden ansågs det meriterande att vara reservofficer. Nyckelordet var ledarskap. Försvaret hade den bästa ledarskapsutbildningen och de civila arbetsgivarna stod på kö för att suga ut det mesta av det som militärerna lärt ut. Och det gällde såväl yrkes- som reservofficerare.

Idag har pendeln svängt. Ingen efterfrågar militär ledarskapsutbildning på ditt cv. Visserligen finns det mängder av mindre utbildningsföretag som levererar allt från UGL-kurser till skräddarsydd teambuilding, men det är inte alla som vet att flera av företagen drivs, helt eller delvis, av före detta militärer. Det är många som i skuggan av ett nedlagt regemente eller i kölvattnet av en marinbas försöker slå mynt av sina kunskaper och färdigheter.

För oss som har den militära skolningen i botten så är det många gånger skåpmat som erbjuds. RAT, FIRO och Johari fönster är exempel på saker som har gått igen år efter år, i en eller annan form. Mycket är förstås bra, men ibland tappar utbildningen sin udd. Särskilt då deltagarna dyker upp på en tvådagarskurs med helpension i slottsmiljö. Alla blir superledare i en varm och gosig lektionssal – naturligtvis med avbrott för fika och några stabila måltider. Därefter bär det hemåt och så är alla superchefer som kan och vet allt. Det finns sällan ett djup i det ledarskap som tas emot av eleverna.

Frågan är då hur det står till i dagens försvarsmakt. Svaret är, tyvärr, riktigt illa. Ämnet har redan tagits upp flera gånger, men det förtjänar att upprepas.

Idag får kadetterna väldigt lite av öva och de kan därför inte heller pröva. Möjligen så har de varit på utlandsmission, kanske både en och två gånger, och det är absolut ingenting som ska föraktas. Problemet är bara de seniora cheferna (ta till exempel en skyttekompanichef i Afghanistan) har fostrats i 1980-talets värnpliktsförsvar. I den befattningen så har man truppfört både skyttepluton och skyttekompani, inte bara en utan flera gånger, vilket förstås är en bra bas att stå på. Dagens kadetter har i princip övat grupps strid, för att generalisera, även om det förstås finns enskilda undantag. Borta är tiden då man som hemvändande kadett omedelbart ställdes framför en pluton med gubbar på rep-möte. Det härdade och prövade. Naturligtvis så odlades även dåliga chefer i denna miljö, vilket vi bland annat såg i Bosnien, men jag menar ändå att snittet på cheferna var väsentligt högre därför att de fick öva tillämpat i olika miljöer.

  

Värnpliktsförsvarets för- och nackdelar kan man naturligtvis diskutera i all oändlighet, men på ledarskapsfronten menar jag att den fungerade som en slumrande ledarskapsfontän. En plantskola. Alla som gjorde värnplikten i ledande befattningar tvingades att några gånger leda människor under svåra förhållanden. Det var definitivt inte i en slottsmiljö och det var utan avbrott för fika och lunch. Naturligtvis blev alla inte superchefer, inte heller i denna miljö, men det skapade en grogrund för att många chefer faktiskt kunde testa och utveckla sitt ledarskap. Det var alltså meriterande att ha den militära utbildningen i bagaget. Jag menar att det var en investering, inte bara för den enskilde utan också för Sverige och dess arbetsmarknad.

För Försvarsmakten ligger en utmaning i att hitta de framtida ledarna. Med den rekryteringsbas vi har idag så ser det dessvärre magert ut. Vi ser exempel på något stort som har slagits sönder i politikernas iver att skapa ett yrkesförsvar. 

Axel Oxenstierna

Bloggaren Sinuhe har med goda avsikter försökt sig på att se över de så kallade manöverbataljonernas beteckningar. Med manöverbataljoner avses resterna av försvarsmakten, dvs. de expeditionskårer som är kvar efter den stora förbandsdöden.

I detta sammanhang bör man förstås undvika att Kalle Anka-numrera våra förband. Att en krigsmakt med 30.000 anställda (varav en stor del civila) använder beteckningar som 191. mekaniserade bataljonen framstår som löjeväckande. Däremot så kan ett förband, hur litet det än är, vara traditionsbärare till ett numera nedlagt förband.

I kommentarsfältet till Sinuhes inlägg hänvisas till Axel Oxenstierna och numrering av krigsförband, samt att stormaktstidens armé sällan hade nummersatta krigsförband, och sammantaget tarvar detta en extra kommentar.

Inlägget är inte felaktigt. Däremot så bör noteras att rangordningen mellan de militära förbanden spelade en viktig roll i flera hundra år. Det var faktiskt inte förrän efter andra världskrigets slut som den officiellt togs bort, år 1945, så även om stormaktstidens armé sällan hade nummersatta krigsförband så fanns rangrullan länge med och spökade i kulisserna. Det var en trend som kom att användas i nästan 300 år, sannolikt med Oxenstierna som en av arkitekterna.

För övrigt var det år 1816 som infanteriförbanden först blev nummersatta, men "nutida" beteckningar som I 1, I 2 osv. kom inte förrän år 1914. En titt på Försvarsmaktens hemsida visar att endast ett fåtal av svunna tiders förband finns kvar. Bland dessa finns exempelvis A 9, K3 och I 19 - och så förstås Livgardet. Frågan är hur länge dessa beteckningar finns kvar innan de har ersatts med något annat NATO-aktigt?

Håkan Juholt

Håkan Juholt, en av arkitekterna bakom vår nuvarande expeditionskår, väcker känslor i alla läger. Ylva Johansson är bara en i ledet som tar bladet ur mun. Vi vet redan sedan tidigare att Juholts förhastade uttalanden, som han snart tvingades backa på, har skapat ordet Juholtare, allt enligt Institutet för språk och folkminnen. "Operation rädda menige Juholt" är bara en av flera lustigheter som har skapats i kölvattnet på denne vilt fäktandes partiledare.

Det tråkiga i sammanhanget, sett ur ett försvarsperspektiv, är att han inte kan backa sin roll i den totala försvarsnedläggningen. År 2000 blev han ordförande i försvarsutskottet och med detta följde en strid ström av självsäkra uttalanden. De kunde uppenbarligen ske utan någon närmare granskning. Att det var ändring på gång kunde man tidigt se i retoriken och han skämdes inte för sin insats. Här har vi en klassiker från tidningen Vårt försvar från tidigt 2000-tal:

"Jag har sett hemvärnsförband som med djupt allvar övar sig i att fördröja fiendens framfärd från de norrländska skogarna och söderut mot Stockholm och jag kan ha respekt för deras engagemang och vilja att göra nytta. Men jag har samtidigt svårt att sätta in en sådan övning i något slags säkerhetspolitiskt sammanhang."

Det märkliga är att Juholt aldrig har ägnat sig åt något som helst strategiskt resonemang. Det gör det särskilt svårt att ta kommentarer som denna på allvar.

Mer av det Juholtska maneret kan till exempel ses i tidningen Hemvärnet från 2004.

"ÖB hävdar i sitt underlag att försvaret hotas av en 'systemkollaps' om besparingarna kommer att bli över över tre miljarder kronor. Håller du med?
- Det finns länder som får ut mycket mer effekt av betydligt mindre pengar än vad vi i dag anslår till vår försvarsmakt. Jag delar alltså inte ÖB:s åsikt."

Ett tydligt exempel på hans retorik där han inte drog sig för att öppet kritisera ÖB, ett beteende som blev hans adelsmärke. Naturligtvis skedde detta inte utan att han hade stöd från sin chef, som visade ett i det närmaste totalt ointresse för Försvarsmakten.

Nu verkar verkligheten ha kommit ikapp Håkan Juholt, i vart fall när det gäller den "vanliga" politiken. Men betänk för ett ögonblick att det faktiskt är en statsministerkandidat vi pratar om. Palme, Persson ... Juholt?

TILLÄGG 3 JANUARI: 
I artikeln "Ljugandet gör Juholt omöjlig" uppmärksammas ett reportage som jag själv noterade för några veckor sedan, i DI Weekend. Med mindre än en timme kvar till att den socialdemokratiska skuggbudgeten skulle distribueras gjorde Juholt en bakvänd Juholtare. Spelet bakom kulisserna är anmärkningsvärt - om det som Nordenskiöld skriver är sanning.

Expeditionskåren Anno 2012

2011 är förbi och vi står inför ett nytt år. Det är dags att summera var på kartan vi befinner oss på försvarsfronten.

Frågan om försvarets väl och ve har diskuterats och debatterats flitigt under det förra året. Vi står tyvärr inför ännu ett år i ovisshetens tecken. Vi vet inte var försvaret är på väg och än mindre vart vår omvärld är på väg, vilket är mycket oroande. Att det ännu inte finns något klart och tydligt strategiskt bedömande som behandlar dessa frågor är beklämmande. Här bär såväl tidigare socialdemokratiska regeringar som nuvarande allians ett stort ansvar. Våra politiker tar inte ansvar.

Illavarslande tendenser finns, något som jag redan tidigare tagit upp. Jag tänker då närmast på Combat-Kalle som mer än en gång har visat sitt fula tryne. Många av dem lever i en liten missionsbubbla och efter ett par eldöverfall i ökenland tror de sig ha sett ljuset. Dessa uppdrag och missioner blir svaret på allt det som det framtida försvaret behöver. Som en följd av detta klär de sina debattord i svart eller vitt och värnpliktsförsvaret får klä skott för allehanda angrepp, gång efter annan. Många av de som angriper värnpliktsförsvaret har inte en aning om vad de angriper, helt enkelt eftersom de aldrig har sett de delar som faktiskt fungerade. Enligt dem så är det inte ens värt att pröva om en begränsad värnpliktsmodell skulle kunna fungera, något som annars skulle vara intressant att utvärdera. Tyvärr så tar dessa debattörer alldeles för mycket plats.

Från politikerhåll kommer samtidigt pinsamma, kortsiktiga överväganden och ogenomtänkta åsikter som får stå oemotsagda. Det strategiska resonemanget saknas. De, politikerna alltså, tycks tro att deltagandet med expeditionskårer i främmande land fungerar som en försvarsförsäkring för det fall att Sverige skulle komma i kläm. De har glömt att läsa det finstilta i försäkringen - att den inte alltid gäller. För vad händer i de fall då våra amerikanska, brittiska, tyska och franska vänner inte har tid, råd eller resurser att hjälpa till? Vågar vi verkligen lita på det.

Låt oss för ett ögonblick göra en tillbakablick till vad som en gång var. Under 1900-talets senare hälft bestod armén av som mest 37 brigader. Så sent som 1996 bestod försvarsmakten av 600.000 soldater. Många av brigaderna avvecklades genom försvarsbesluten under 1990-talet och år 2000 och idag består beredskapen av 0 (noll) brigader. På mindre än tjugo år har det mesta kommit att avvecklas utan att någon egentligen har förstått hur det har gått till. Kvar är en liten expeditionskår och ett koppel heltidsanställda soldater - med 1-2 månaders uppsägningstid.

Expeditionskåren Anno 2012 bådar inte gott inför framtiden.